Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 27 dec. 1930 - Litteratur - Sven Stolpe: Två generationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Litteratur
Stolpe grundligt tillrätta med den äldre generationen. Först gör han
upp med sin tidigare böökkult — han har nu kommit till insikt om
att Böök inte alis är tidens man. Man förstår Stolpes indignation, men
man delar den inte, ty man har aldrig betraktat Böök som en tidens
man. Stolpe borde inte vänta sig annat av den kritiker, som han ganska
träffande betecknar som den solida borgerlighetens, Fridaidealets
lov-prisare. Om Böök inte är liberal utvecklingsoptimist, så är han inte
heller kristen, framhåller förf. — det sista motiveras med Bööks
uttalande 1914: »Vi tro icke att kriget är en uppenbarelse av den
gudomliga världsviljan». Det är tyvärr inte bara Stolpe, som företräder denna
olycksaliga kristendomsuppfattning, den har tråkigt nog styrt världens
gång i snart 2,000 år. Man kan endast sympatisera med Böök, när
han protesterat mot en dylik bekännelse. Som Stolpe riktigt framhåller,
består Bööks livssyn i en humanism, som förhärligar plikt, ansvar och
människokärlek. Men det är inte omdömesgillt av förf. att beteckna en
livssyn, byggd på tre så bärkraftiga ting, för »vacklande och
kompromissmässig». Den är bättre fotad än en okritiskt anammad
kristendomsuppfattning. Bööks negativism gentemot tiden har haft ett ödesdigert
inflytande på hans kritik, skriver förf., den har isolerat honom från
modern fransk litteratur, den har begränsat hans syn på de tyska
diktarna och gjort honom oförstående för den unga svenska diktningen,
för så vitt den inte hyllat idyllen. Det ovederläggligaste beviset på
att Böök inte är en tidens man, har Stolpe emellertid alldeles förbisett:
hans intensiva förföljelse av Brandes och den därmed sammanhängande
vanhedrande alliansen med en så oridderlig medelmåtta som Harald
Nielsen. Just på den punkten visar det sig, att Böök varken är den
svenska kritikens upphovsman eller dess främsta namn, som Stolpe
med underskattande av Levertin och förtigande av Lidforss och Hedén,
vill göra gällande, utan tvärtom är högst beroende av den 80-talets
be-kämpare, som under namn av C. D. af Wirsén gjort sig herostratiskt
ryktbar för alla tider. Stolpe angriper sedan Österling, därför att han
diktat idyller och inte satt problem under debatt. Angreppet är lika
löst baserat som Victor Svanbergs mot Karlfeldt för några år sedan.
Båda kritikerna tyckas ha glömt miljöns och det individuella
temperamentets betydelse för diktarpersonligheten. Ty Karlfeldt och Österling
äro båda nittiotalister med sin rotfasthet i svensk tradition och det
svenska landskapet, deras naturell har dessutom gjort dem föga
lämpade för fejdens värv. Men att de inte varit blinda och döva för
världens blod och gråt, därom vittna deras krigsdikter, som i vår
litteratur skola stå som monument från ofärdsåren. Den perfiditet,
Stolpes essay andas, skvallrar om att det hela är en hämndeakt för
den upptuktelse, Österling en gång bestått honom — det är därför
under en kritikers värdighet att närmare skärskåda hans argument.
Vilka äro då den nya generationens män? Svaret ger Stolpe i de båda
essayerna Den fångne guden och Den unga dikten i Sverige, den förra
ägnad Pär Lagerkvist och Erik Blomberg, som han sätter i främsta
rummet; i den senare uppehåller han sig vid namn som Karl Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
