Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 27 dec. 1930 - Litteratur - Sven Stolpe: Två generationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 43
Gierow, Stellan Arvidson, Arnold Ljungdal, Artur Lundkvist och Karin
Boye. Det är enligt förf. »ett gott tecken på den yngsta svenska
lyrikens intima samhörighet med tidsfrågorna och dess starkt betonade
sociala och intellektuella karaktär, att nästan alla de mera betydande
unga diktarna äro mer eller mindre fast anslutna till en politisk grupp,
Clarté». Stolpe har också till en del lyckats ge en förträfflig
karakteristik av den nya generationens livssyn: en generation, som är
förtrogen med den bistraste verklighet och inte har plats för några
romantiska utsvävningar, men vars framtidstro är så nyktert klar,
att den är i stånd att bygga ett nytt ideal, där det gamla faller i
spillror. Och denna livssyn gör denna generation till en den mänskliga
solidaritetens bärare. Stolpe hade kunnat bespara sig snärten åt de
»naivare arbetarskalderna», hos vilka »den barbariska tanken» skymtar,
att teknikens oerhörda uppsving ger garantin för att vi gå mot ljusare
öden. En dylik kritik röjer blott hans bristande sinne för utvecklingens
materiella förutsättningar. Och än mindre borde han i bokens
slutkapitel Svensk arbetardikt ha återupplivat polemiken med Rudolf
Värnlund. På grundvalen av ett illa formulerat uttalande av Värnlund om
att arbetaren på grund av »ekonomiska och politiska faktorer i högre
grad än andra tvingats att tänka på saker och ting, starkare än någon
annan klass eller människogrupp fått en förnimmelse av alltings
samhörighet och följaktligen därmed blivit en modern människa, tillhörande
en modern klass, en människa som läser mycket och i högre grad än
andra lever med i idéernas värld», har Stolpe här riktat ett angrepp på
Värnlund, som liksom österlingessayn skämmer hela boken. Hade
Stolpe med ringaste eftertanke läst Värnlunds uttalande, hade han
förstått, att det var en den svenske arbetarens stolta
myndighetsförklaring, han här hade framför sig. Vad äro dessa rader annat än en
arbetares jublande känsla över att ha blivit »en modern människa»,
och vad är naturligare än att denne arbetare just genom sin ställning
mitt i den ekonomiska och politiska kampen tycker sig tydligare än
andra höra den samhälleliga utvecklingens pulsslag? Och han är så fylld
av hänförelse över upptäckten, att han är »en modern människa», att
han med den glupande aptit, hans friska sinne har på allting, tror sig
»i högre grad än andra» leva med »i idéernas värld». Att den svenska
arbetarungdomen även faktiskt i högre grad än många andra unga
kretsar »lever med i idéernas värld», det bevisas av den i vårt
land enastående politiska och kulturella verksamhet, som denna
ungdom utövar, men ännu mer av att det är denna ungdom, som
ohämmad av alla nationalistiska och religiösa traditioner i detta
ögonblick står som den nya tidens sannaste bärare. Långt mera än de av
Stolpe i värnlundessayn så omhuldade intellektuella är
arbetarklassen hos oss, liksom överallt i världen, den starkaste garantin för att
internationalismen skall rasera de jättebålverk den gamla världen byggt
till den politiska och andliga ofördragsamhetens skydd. Men att han
inte bara saknar kontakt med arbetarungdomen, utan även stora delar,
för att inte säga största delen, av den unga intellektuella generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
