Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 27 jan. 1930 - In- och utrikes 27. 1. 30.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 In- och utrikes
tesänkning. Men i stället för en sådan händelsernas utveckling ha vi
fått uppleva långa underhandlingar inför praktiskt taget öppen ridå
mellan de tre närmast intresserade parterna, privatbankskartellen,
sparbanksföreningen samt postsparbanken.
Affärsbankerna önska givetvis liksom privatföretagare i
allmänhet att få sin råvara, i detta fallet allmänhetens besparingar, så
billigt som möjligt. Men de vågade icke gå till en sänkning, utan att
ha garantier för att deras konkurrenter, sparbankerna, också skulle
sätta ned sin inlånings ränta i samma takt. Sparbanksföreningen
åter krävde i sin tur, att postsparbanken skulle gå före dem. Alltså
satte man i gång en viss del av tidningspressen för att genom den
s. k. allmänna opinionen pressa postsparbanken dit man ville ha den.
Och man lyckades. Man liksom hörde den belåtna suck, varmed
privatbankernas förespråkare i pressen kunde konstatera, att man
nu äntligen fått till stånd ett gott och förtroendefullt samarbete de
olika kreditanstalterna emellan.
Kan något bättre än detta demonstrera riksbankens vanmakt
gentemot det enskilda bankväsendet i våra dagar? Riksbanken har
visserligen till huvuduppgift att hålla vår valuta vid guldparitet, och härav
bestämmes ränteläget tämligen automatiskt. På grund av den fria
och numera livliga valutahandeln mellan Sverge och utlandet kan
riksbanken endast registrera icke dirigera marknadspriset, här
räntans höjd. Ett fel i räntesättningen visar sig mycket snart i kurserna
på utländska valutor och i dåligt resultat av utlandsaffärerna.
Men riksbanken borde givetvis ha maktmedel nog icke blott för att
lösa denna sin huvuduppgift, utan också till att tvinga de privata
bankerna med lämpliga ekonomiska åtgärder att medverka till en för
landet gagnelig räntepolitik samt att reglera deras mellanhandsvinst,
vilken för närvarande tycks vara onödigt rundlig. Särskilt den
senare uppgiften är ju av utomordentlig betydelse för
företagsamheten inom näringar, vilka som t. ex. jordbruket arbeta med ett i
förhållande till årsomsättningen stort kapital. Riksbankens maktmedel äro
äro uppenbarligen otillräckliga för en sådan uppgift. Sedelmonopolet
spelar inte längre samma roll som förr, sedan en allt större mängd
likvider ske genom girering över bankkonton, och riksbankens
fonder äro ju i jämförelse med de enskilda bankernas obetydliga.
Enligt doktrinen om riksbanken som en bankernas bank, får
riksbanken icke genom vanlig bankverksamhet konkurrera med de enskilda
bankerna, och dess organisation är f. ö. ej heller lämpad därför.
Affärsbankerna drivas som privatkapitalistiska företag och inrikta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
