Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 27 jan. 1930 - Victor Svanberg: Gamla och nya berättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gamla och nya berättare 89
Den sömnen sover Albert Engström ännu, och alla de beundrare
av hans konst, som taga hans konst för realism, sova den också.
Det är roligt att leka sig tillbaka till barndomsparadiset och ännu
roligare, om man kan intala sig, att man samtidigt är mitt ute i livets
blodiga allvar. Albert Engström ger denna illusion, emedan han
släppt in spritångor och fula ord i sitt paradis. Men en v’àgg skiljer
hans värld från den verkliga, där människor lida nöd, andlig och
lekamlig.
Det är ju möjligt, att Kolingen var en liten smula mer sann för
fyrtio år sedan och att skutskepparna och fiskargubbarna voro en
aning mer representativa för svenskt liv, innan industrialiseringen
ryckt massan av svenska folket en del trappsteg högre upp från
naturtillståndet.
Den envishet, varmed författare producera och bokköparna
konsumera bonde- och annan "hembygds"skildring måste jag i år liksom
föregående år konstatera, men jag fritar mig från att ånyo motivera
varför jag beklagar denna genres popularitet. Det är, kort sagt, just
omvälvningen i våra levnadsvanor, en följd av industrialiseringen,
som fött och håller vid liv svärmerit för allt gammaldags.
Rousseau-anerna rekryteras huvudsakligen från storstädernas infödda och från
den övergångstyp, som övergivit landet för staden och vårdar mer
eller mindre dunkla minnen av sitt eller sin familjs lantliga forntid.
Jag lämnar de åt denna publiksmak arbetande skribenterna onämnda.
Dock vill jag begagna tillfället att med några ord avplåna en skuld
mot en författare, som jag hänfört till denna grupp och som jag
finner mig ha gjort orätt. Ragnar Holmström har i en serie bonde-,
sjömans- och även arbetarskildringar lagt an på en stram att icke
säga stel objektivitet. I en bok av i år, Resa till jorden, lägger han i
dagen en subjektivitet, en förmåga av stämningsanalys, som
åtminstone för mig är ny och överraskande hos honom. När han nu
släpper sin läsare närmare sig, märker man hos honom vad jag nyss
hävdat, att dragningen till primitivt, onyanserat, omedelbart, rotfast
liv är en flykt undan komplicerad, överreflekterad, söndertrasad,
villrådig modernitet. Holmström visar sig också i nämnda bok fullt
medveten om denna process. Det är just den han analyserar. En
målare har efter tio års slit med en trogen liten kvinna vid sin sida
äntligen nått ryktbarhet och Den Stora Kärleken, till en mondän
kvinna. Men när hon ställer honom i valet, väljer han sina barns
mor och vardagen. Slutuppgörelsen försiggår i en miljö, där var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
