Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 27 jan. 1930 - Victor Svanberg: Gamla och nya berättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Victor Svanberg
Det är annars påfallande, hur sig själva lika de numera erkända
och ledande författarna — 1900-talets första generation — verka
år från år. När man sitter och läser deras böcker för året,
överraskar man sig gång på gång med frågan: har jag inte läst detta
förr? Ibland är det ju bokstavligen så, eftersom noveller numera
vanligen och romaner allt oftare tryckas i tidningar, innan de tryckas
i böcker. Men även det formellt nya verkar reellt gammalt.
Igenkännandet har ju för all del också det sin charm. Att känna
igen Hjalmar Söderberg på pricken sig lik, som han varit i trettio
år, är långt ifrån obehagligt. Man vill ej ha honom annorlunda.
Hans stil kan ej bli mer elegant än den varit alltsedan han började
odla novelletten. Ingen av hans yngre kolleger kan till exempel så
illusoriskt som han återge en salongskonversation.
Begreppet utveckling är väl oförenligt med Hjalmar Söderbergs
temperament, därför också med hans livssyn. Hur skulle han då
själv kunna förändras? Det har fallit på hans lott att skildra en
värld, där slumpen regerar och kastar män och kvinnor i varandras
armar till att älska och bedra varandra. Livets resa har inget mål,
det är omkvädet nu som förr. Ty icke är väl hans sista boktitel,
Resan till Rom, vald annat än på kiv, och inte har väl titelnovellens
hjälte, en svensk präst, som efter romaneska kärleksöden blir
katolik och munk, inte har han väl ingivit sin skapare mer än
ironiskt intresse? Om det finns någon fast punkt i Hjalmar
Söderbergs värld, så är det kristendomen — nämligen såsom skottavla
för skämt. Inget stimulerar hans trötta människointresse som nöjet
att få förarga de fromma. Hjalmar Söderberg är en ut- och
invänd kristen. Både i sin tro på slumpen och i sin otro mot Jesus
har han varit katekes för en generation, som nu är vuxen, men
liksom han en gång växte från Luthers katekes, ha vi vuxit från
doktor Glas’ katekes.
Siwertz är en annan av dessa författare, som upprepa sig själva.
Väl kan ingen vara uppfinningsrikare än han i att forma slående
symboler för sina tankar. Hans noveller äro nästan alla
exempli-fikationer av en tes. Denna tes, den filosofi, den livssyn, Siwertz
ej tröttnar att plädera för, är vidare djup nog, innehållsdiger nog
att räcka åt tusentals noveller. Årets samling bär namn efter en
omvändelsenovell, Reskamraterna, men det är hans enda likhet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
