Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 27 jan. 1930 - Victor Svanberg: Gamla och nya berättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gamla och nya berättare 95
epidemiskt intresse hos förläggare att uppmuntra till
studentskildringar genom pristävlingar o. s. v. Vard att nämna är dock blott
en dylik produkt, Axel Wändahls Studenter. Möjligen också Anton
Sörlin, som i Ungt folk gör ett lovande anslag, med arbetslust och
kamratglädje hos studentbohemer vid Stockholms högskola. Men
berättelsen förirrar sig och stagnerar i en sjaskig kärlekshistoria
mellan en nykommen student och en landsortsdam på
Stockholrns-vift. Det hela verkar planlöst. Wändahls noveller äro däremot väl
planerade och utförda, kanske till och med en aning schematiska.
Deras ytterkontur är nuets Uppsala med rationellt examensplugg,
avbrutet av rationell sport och rationellt kavaj skutt på nationerna.
Skildringen är sakkunnig men icke smickrande. Summan av
vittnesmålet blir att studenten av i dag — med få, sympatiska men till
undergång dömda undantag — är en amerikaniserad streber, som
inte läser ett enda ord mer än vad som behövs för att ta examen
och inte svärmar en enda kväll mer än vad som behövs för att få
flickan — hembiträde eller studentska — i sängen. Typerna äro
utan tvivel väl träffade, och författaren vet att ge sina historier
poäng. Bäst i det avseendet är "Ett historiskt ögonblick", vars hjälte
är en beundrare av boxarstJärnor med låg panna och långa armar
men efter en på Gillet högtidlighållen match får sig en stjärnsmäll
av en gorillatyp, snarlik hans idol, emedan han kommit ett
Peters-lundstjej för nära.
Emellertid synas mig Wändahls domar över nutidsungdomens
urartning litet för snabba. Nutidslivet är brutalt, det är sant, men
äro nutidsmänniskorna brutala? Jag tror det är ett förhastat
omdöme. Flertalet hetsas till brutalitet, om de ej rent av spela den.
Motordrullen är ofta, sedd på närmare håll, en nevrasteniker, som
jagad av oro drivit upp farten och i det avgörande ögonblicket
förlorat herraväldet över sina nerver. — Det säges till olyckornas
förklaring, ej till deras försvar.
Blir det sedan fråga om en jämförelse mellan förr och nu, skulle
jag vilja våga både förklaring och försvar för nutidsmänniskans
skenbara brutalitet. Den gentlemannachaufför, som blir åtalad för
vårdslös framfart, hade kanske en far, som lät sin kusk piska hästar
i sken och tiggarbarn ned i diket. Var det mindre brutalt? Och
vad speciellt studenttyper beträffar, äro examenshästen och
förföraren inga nya typer. Möjligen gå de mer rakt på sitt mål numera.
Men är det inte närmare besett en fördel, att bockfoten syns?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
