Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 27 jan. 1930 - Luise Kautsky: Det röda Wien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppväcka den största motviljan hos de besittande klasserna och mot
vilka våra politiska motståndare oförtrutet löpa till storms.
Dessutom uppbär kommunen en grundskatt och en byggnadsskatt,
till vilken vi återkomma. Samtliga skatter indrivas med yttersta
stränghet och punktlighet och även därigenom näres hatet mot den
socialdemokratiska regimen, ty österrikaren var förr en försumlig
skattebetalare, som icke kände någon skattemoral. Men alla
angrepp, smädelser och hotelser inverka ej på Wiens finansminister.
Det är dock blott genom dessa fiskaliska åtgärder, som det varit
möjligt för Wien att utföra de stora verk, som förskaffat staden
rykte att vara den första socialistiska kommun, som i större
utsträckning förverkligat ett stycke socialism.
Bostadspolitiken.
Huvudsakligen med tillhjälp av byggnadsskatten var det som
kommunen kunde bedriva den politik, som det genom kriget uppkomna
bostadseländet gjorde till en tvingande nödvändighet. Redan före
kriget rådde i Wien mycket dåliga bostadsförhållanden för
befolkningens stora flertal. Arbetarna, småborgarna och stora delar av
medelklassen voro hänvisade till primitiva småvåningar, vilka till 90
procent bestodo av rum och kök och allra högst av tre små rum och
saknade alla bekvämligheter. I arbetarhusen funnos icke w. c. och
vattenledning i lägenheterna utan i korridorer eller på gården, där de
användes av husets samtliga invånare eller i bästa fall av dem som
bodde på samma våningsplan. Tillstånden i dessa gamla hus trotsade
varje beskrivning, de voro bokstavligt talat ej människovärdiga. Att
åstadkomma omedelbar ändring var en nödvändighet.
Före 1922 kunde man endast bygga i ringa utsträckning beroende
på brist på pengar och byggnadsmaterial, så att blott omkring 4,000
nya våningar tillkommo under tiden 1919—1922. Först den den 1
februari 1923 pålagna byggnadsskatten möjliggjorde ett större program.
I september 1923 beslöto Wiens stadsfullmäktige att under de
närmaste 5 åren bygga 25,000 nya lägenheter. Man kunde hålla ord
redan ett år före fristens utgång, alltså 1927, och man beslöt då att
under nästa 5-årsperiod skaffa 35,000 nya bostäder. Till 1932 skola
alltså 60,000 smålägenheter och omkrijtüg 4,000 "Siedlungs"-hus
[1]
iordningställas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
