Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1930 - Oscar Thorsing: Flottorna och freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flottorna och freden 149
kortlivade arbetarregeringen och som avfärdade Genêveprotokollet,
torde i den frågan ha varit ett långt trognare uttryck för den i
starka traditioner fångna insulära engelska opinionen än MacDonald
och hans män, som hade modet att erkänna det faktum, att den tid
var förbi, då det brittiska imperiets överlägsenhet och
självtillräcklighet voro axiom i världspolitiken.
Med den konservativa engelska regeringens utgångspunkter borde
det vara naturligt att söka ett fullständigt samförstånd med Amerika
i flottfrågan. Men problemet handlades med enastående
klumpighet av företrädarna för den gamla engelska jämviktspolitiken!. Vid
den konferens som president Coolidge, oroad av de allt mer
framträdande tendenserna till engelsk-amerikansk kapprustning, inbjudit
flottmakterna till i Geneve 1927, överskuggades förhandlingarna helt
och hållet av motsättningarna mellan England och Amerika. (Som
bekant hade Frankrike och Italien avböjt Coolidges inbjudan under
framhållande att de icke ville diskutera flottnedrustningsproblernet
isolerat eller föregripa de beslut, som Nationernas förbunds
kommission kunde komma att fatta.) Kryssarf rågan spelade den
avgörande rollen vid denna konferens, och den olyckliga utgången
förorsakades i korthet sagt av Englands vägran att tillåta Amerika
att bygga ett större antal tunga kryssare än England. Följden av
misslyckandet blev att amerikanske presidenten sanktionerade ett väl^
-digt nybyggnadsprogram, omfattande 15 tiotusentonskryssare och en
stor mängd andra fartyg.
Detta var ett fruktansvärt slag för avrustningssträvandena.
Arbetet inom Nationernas förbunds kommission stagnerade och det var
omöjligt att längre blunda för det faktum att England och Amerika
voro på väg att glida in i en kapprustningsperiod med ett krig som
avslutande perspektiv. Den engelske utrikesministern förbättrade
icke läget genom att ingå en kompromiss med Frankrike om ett
begränsningsförslag, som uteslöt lättare fartyg men däremot träffade
tyngre kryssare och större undervattensbåtar, alltså just de
fartygstyper som Amerika var mest intresserat av. Amerika avvisade också
förslaget och den Chamberlainska politiken framstod som fullkomligt
misslyckad. Fellet med denna var icke strävan att möta Frankrike
på halva vägen, utan felet låg däri, att närmandet till Frankrike
skedde på bekostnad av nedrustningstanken och fullkomligt saknade
förutsättningar att röja mark för ett internationellt samförstånd.
Den konservativa engelska utrikespolitiken, som utgått från mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
