- Project Runeberg -  Tiden / Tjugoandra årgången. 1930 /
159

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1930 - Victor Svanberg: Orons sångarätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Orons sångørütt 159

Vi lyfte — knappast vuxna än — den drömmen
på trots mot värld och väld och herradömen.

Namnet gör ej saken, och vill Jändel tro, att han strider under
Kristi fana i stället för under Marx’, så må det vara hans ensak,
blott han ej ger vika för de frestelser han själv i de citerade raderna
talar om, "bön och tystnad" och "morgonstjärnans stilla sken", med
andra ord för den kvietism, som är en väsentlig beståndsdel i
kristendomen och som Jändel fått en god portion av i andligt arv.

Resten eller rättare huvudmassan av diktare för året äro unga.
De tillhöra alla det nu slutande decenniet, ja, om jag ej missminner
mig, det sista lustret.

Deras gemensamma signatur är ångesten.

Johannes Edfelt är en komplicerad natur och inte alldeles
lätt-tillgänglig. Han lägger inte an på enkelhet, snarare på dunkel. Hans
poetiska språk är en blandning av gammaldags högstämda klangord
och lågmält nutida vardagsspråk, ja ibland studentslang. Han kan
rimma med en pärla av blodsvett, som pressas fram särla, men han
kan också kalla sin döda älskade en filur. Man tror först, att denna
stilblandning kommer av oförmåga men märker snart, att den är
fullt medveten och att den verkligen är en adekvat form för
diktarens känslor. Hans tragik är den blott alltför tidstypiska att inte
kunna hysa hela känslor, inte hel glädje och lika litet hel sorg, och
att inte kunna giva andra del av ens sina halva känslor. Han kallar
sig en sliten grammofonskiva, som "herr direktören" envisas att spela
på. En annan expressiv bild är denna; han sitter bortkommen vid
sin älskades dödsbädd och tycker sig vara en sedel, som inte kan
växlas:

Ditt hjärta slår som låga
och tunga hammarslag.
Men jag kan bära fråga
hur det står till i dag.
Jag kan ju inte lida
för dig, som ligger där.
Vem vet då, huruvida
jag alls kan ha dig kär?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:36:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1930/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free