Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1930 - Victor Svanberg: Orons sångarätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 Victor Svanberg
den vidgas från det individuella ödet till större livssfärer. Diktaren
tolkar i några dikter en darrande öm medkänsla med djur, med
ejdrar och svalor. Kan icke sorgen bana honom väg till människorna
och medlevandet i deras öden böta hans sorg?
Man kan tveka om vilketdera som är manligast, att som Asplund
stelt stirra in i mörkret eller att som Jarl Hemmer i Helg låta blända
sig av solljuset. Hemmer kastar fram de väldigaste livsproblem,
men han synes mig ha litet för lätt att lösa dem. Han inkarnerar
sig i en gudatrotsare, men det är bära den stackars av prästerna
själva avdankade gammaltestamentlige Jahve, som han trotsar, och
en annan gsrng symboliserar han sin idealism i gotiska tornspiror.
Han yppar ett faustiskt begär att famna allt, de skinande höjderna
och de svarta avgrunderna, men det begäret rinner bokstavligen ut
i sanden, i sanden vid ett blickstilla solglittrande hav. — Hemmers
stil motsvarar hans innehåll. Den är fin och smidig, men utan
markerade tonfall.
Ungefär samma skaldetyp ha vi på denna sida Östersjön i Jändel.
Hans dikt visar en blond, öppen, vinnande personlighet men just
genom sin öppenhet på något sätt vag och vajande som soldis i
havsbandet. Så tillvida är han dock numera deciderad, att han
allt tydligare blivit en kristen bekännare. Hans sista diktsamling
har fått sitt namn därav: Advent. Men själva hans kristendom
förefaller tämligen vag. Vad är det annat än panteism, eller låt oss säga
livstro, när han i "Psalm" förkunnar:
Allt blir fast och skönt om blott jag
fattar: Herre, allt är du!
Och i "Uppbrott" talas visserligen om en "krönt, en furste", som
följer stridsmännen, men taget liknar annars mer en
arbetardemon-stration än en frälsningsarme:
Stån upp i gryningen, I män, att rida!
Vi få ej mer i bön och tystnad bida,
Hur morgonstjärnans stilla sken oss frestar —
stån upp att sadla Herrens vita hästar!
Hur ha vi hungrat, kämpat, hånats, lidit,
en dröm från barnaåren i oss kvidit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
