Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1930 - Victor Svanberg: Orons sångarätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örons sångarätt 161
den trognaste blir en mördare i sömnen. Han vågar ej glädja sig,
när han håller en nyfödd son i sina armar — vore det ej bättre
för barnet att ej vara fött? Han vågar ej ens njuta den fysiska
lyckan av sol och saltvatten på en badstrand; hans obotliga ängslan
värker och ropar efter ångaren, efter flykt undan rädslan, rädslan
som han aldrig undgår. Man är här långt borta från Hemmers
saltvattens f röj d.
Att leva med denna ängslan är icke möjligt, och är den
oskiljaktig från modernt liv och modern dikt, så följer därav, att ångestens
besegrande är vårt livs och vår dikts uppgift. Andra unga skalder
ha sökt lösa den uppgiften, mer eller mindre provisoriskt.
Helge Granat har i en prosaefterskrift till en diktsamling, Gyllene
morgon, framlagt en hel konstteori, byggd på problemet ångesten
och dess övervinnande. Dikten, menar han, födes i det ögonblick,
då viljan till liv möter nödvändigheten att dö. Av dödshotet lär
sig diktaren prisa livet. Teorin är riktig under en förutsättning:
att livet finnes värt att prisa. Krigets fasor och det än fasansfullare,
att nya, ännu grymmare krig förberedas, besjunger Granat i dikter
som "Spökarmén," "Betlehem Steel Company" och "Ultradynamit".
Vad är här att prisa, hur kan man här alls finna någon till dikt
eggande motsats mellan livet och döden? Skalden måste fly till
naturen, till gungande gräs i skogsbrynet, för att få känna lyckan i
att vara till. Det är ett gammalt beprövat medel, men duger det i
vår tid? Inte för alla, inte för de fattiga i en storstad, inte heller
för alla skalder, inte för en sådan som Botwid.
Naturen räcker inte heller till att söva Hjalmar Gullbergs oro i
Sonat. "Skyn, blomman och en lärka" få nytt liv i vårsolen, men
människoanden ligger i mörker. Denne unge skald cirklar i stället
kring en annan mycket anlitad trösterska, den katolska kyrkan. Han
tar henne emellertid inte särdeles högtidligt. Liksom Edfelt blandar
han höga och låga ord, höga och låga ting, och gör det elegantare än
sin tyngre skaldebroder. Han står på en trottoar och känner sig
tagen i kragen av — Gud. Alltför uppskakad blir inte den sålunda
kallade heller. Det kan falla honom, in att be om uppskov med
omvändelsen, emedan det är vår, musik i luften och doft av
kvinnohår. ("Den fördröjda själen".) Den jordiska kärleken kan också
en sällsynt gång bli honom en väg till ro. När den irrande resenären
en kärleksnatt ligger vid den sovande kvinnans sida, känner han i mörk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
