Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1930 - Victor Svanberg: Orons sångarätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
162 Victor Svanberg
ret en djup samhörighet med allt levande ("Ej längre går ett skepp i
viken fram"). Det är ett av de poem man skulle vilja minnas. —
Emellertid verkar Gullberg inte så brinnande angelägen att bli sin
oro kvitt. Han har upptäckt, att fru Melankolis visiter inte äro så
ovälkomna, hon kan vara rent av trivsam. Bland vissnande vårar
nöjer sig Gullberg med vissheten, att våren aldrig vissnar i
sonettsamlingarna. Det är alltså till sist Tàrt pour rart, som stillar hans
sordinerade oro.
Två högljuddare stormfåglar äro Neander Nilsson (Resan ut) och
Harry Martinson (Spökskepp). Den ene motionerar sin oro i
kontinentens expresståg, den andre på atlantkrossare. Jag måste
bekänna, att jag inte känner mig alltför gripen av deras hemlöshet. Det
förefaller, som om de med sina kraftiga nävar skulle kunna bygga
sig en hydda och vinna ett hjärta var som helst. Om de stanna i
resrocken, så är det väl därför att de känna sig hemmastadda i den.
Kanske gör jag dem orätt, kanske höra de till det slags moderna
neurasteniker, som stilla oron med ny oro. Så göra i varje fall flera
poeter inom den kategori, som jag nu kommer till.
Det är gruppen "5 unga", som slagit sig hop om en volym,
Martinson är en av dem, de andra heta Erik Asklund, Josef Kjellgren,
Artur Lundkvist och Gustav Sandgren. Artur Lundkvist har,
liksom Martinson, även utgivit en hel egen diktsamling Naket liv, och
han har med den befäst sin ställning som, lovande skald. Som bekant
är en svensk poet alltid lovande till omkring 40 års eller 4
diktsamlingars ålder, vilket torde bero på vår nordiska naturs
inneboende tröghet. Hur opassande skulle det inte låta, om någon kallade
Lundkvist en ung mästare!
Jag kunde emellertid vara frestad att göra det. Den som under
en följd av år krävt, att våra diktare skulle överge
hembygdsantikviteterna och anamma det moderna livet, kan här äntligen tacksamt
säga, att han fått se sitt ideal förverkligat. Lundkvist är Stockholms
skald, det nya, yrvaket storstadsmässiga Stockholms. Om
Stockholm för Bo Bergman var en mjukt slingrande Djurgårdsväg och
för Lindorm en fallfärdig Söderkåk, så är Lundkvists Stockholm de
på ett år upplinjerade och uppmurade Atlaskvarteren. En tomt med
lyftkranar och murarställningar, en asfaltgatas tvära kontur, en
trappuppgång i en hyreskasern, ett proppfullt Normakafé, det är
några av hans älsklingsmiljöer. I dem skymta brådskande, brutala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
