Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1930 - Sigfrid Hansson: Fackföreningsrörelsens olika typer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 Sigfrid Hansson
hällsordningen som deras socialistiska menings fränder i Frankrike
och Tyskland, och trots att de i den fackliga kampen använt sig
av ett sådant ytterlighetsmedel som generalstrejken, ha de alltjämt
sin politik inriktad på "uppnåeliga mål", uppträda lika "nyktert"
och "affärsmässigt" som på den tiden, då Sombart nedskrev sina
iakttagelser om deras sociala rörelse. Hos de franska arbetarna
pulserar blodet alltjämt hetare och hastigare än hos de engelska
och tyska klassbröderna. "Revolutionismen" lever kvar i deras
hjärtan och doktrinerna frodas i deras hjärnor. Den
revolutionära syndikalismen har visserligen i praktiken fått maka åt sig
för en reformistisk strävan, men de hålla troget fast vid
Amien-resolutionen — den revolutionära syndikalismens Magna charta —
som vid en helig akt, och de tyska arbetarna fortsätta sitt
teoreti-serande, slå vakt om sin Marx, arbeta träget på att bygga ut den
väg, som deras socialistiska lärofäder utstakat, sträva mödosamt
på <det parlamentariskt-lagliga fältet för att fullkomna
sociallagstiftningen, förstärka sina fackliga organisationer, samla i ladorna
och visa alltjämt "brist på all talang för revolution".
III.
Folkpsykologiskt sett kan man alltså inte tala om en homogen
europeisk arbetarklass. Man kan inte ens göra gällande att det
ideologiskt sett finns en enhetlig europeisk arbetarrörelse. Till och
med den socialistiska arbetarrörelsen företer i sistnämnda
avseende en splittrad bild. Så var förhållandet omedelbart före
världskriget, då den engelska fackföreningsrörelsen ännu stod och vägde
mellan den gamla socialistiskt indifferenta, extremt fackliga
ståndpunkten och den socialdemokratiskt-politiska, då den franska
fackföreningsrörelsen hänsynslöst företrädde den
revolutionärt-syndi-kalistiska, antinationella och antiparlamentariska skolan, och då den
tyska arbetarrörelsen redan hade lagt en säker grund för en klar
socialdemokratisk åskådning och taktik. Efter världskriget har
visserligen en utjämning skett mellan dessa gamla rörelser, men
enhetlighet har ännu icke vunnits. Å andra sidan har ett nytt
och ganska farligt splittringsmoment tillkommit — den bolsjevikiska
kommunismen, företrädd av den unga ryska arbetarrörelsen. Då
Sombart i sin förträffliga skildring av den sociala rörelsen gjorde gällande,
att denna visade "en avgjord tendens till enhet", kunde han icke
förutse den roll, som bolsjevismen skulle komma att spela
härvidlag. Med en "tendens till enhet" menade Sombart två ting; såväl
tendensen till de olika nationella arbetarorganisationernas enhetliga
aktion, således till rörelsens internationalisering, som även
tendensen till rörelsens inre enhet och sammanhållning i olika länder. Denna
andra tendens trädde i dagen i två utvecklingsserier. Först och
främst kunde man konstatera den socialistiska (socialdemokratiska)
rörelsens tendens till enhet, vidare hela rörelsens tendens i olika
länder i riktning hän mot enhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
