Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 28 mars 1930 - Harald Åkerberg: Z. Höglunds Brantingbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Z. Höglunds Brantingbok 217
Utan tvivel var det en mycket delikat uppgift, Z. Höglund åtog sig
när han började författandet av historien om Hjalmar Brantings
underbara öden och äventyr. Nu när de två digra banden föreligga
färdiga, kan en bedömare, som redan från början trott på honom,
med stolthet och tillfredsställelse konstatera, att han fått rätt. Allt i
arbetet är inte lika starkt, men som helhet är det ett lyckokast. Det
är skickligt gjort, det fullödigaste bidraget hittills till svensk
socialdemokratisk partihistoria. Författaren har framför allt inte fallit för
frestelsen att begrava sig själv under de digra folianterna eller att
knäfalla i blind veneration inför gudar, som han tidigare hädat.
Höglund har inte gjort till sin uppgift att prestera ett
beställningsarbete eller ett officiellt partidokument. Han har gått till verket med
all den taktfullhet, ämnet kräver, men med behjärtande av att ett
konstverk — och som sådant får man väl värdesätta en
personbiografi — måste vara ett personligt dokument. Det skall göra heder
inte bara åt ämnet, det behandlade föremålet, utan även åt
konstnären själv. Boken om Branting — den som världen behöver — är
inte en partiauktoriserad beskrivning av hans förtjänster. Över
huvud taget finns det väl ingen objektiv sanning om en person, vilken
som helst. Sanningen speglas olika genom olika temperament. Den
avsätter olika spektra allt efter temperamentets konsistens och
brytningsförmåga. Boken om Branting är Branting speglad genom f. d.
stormklockianen, f. d. kommunisten, f. d. höglundaren Höglunds
temperament. Det är detta som ger den dess värde och tjusnings förmåga.
Om biografen hade sökt ge oss den över alla lidelser och tycken
upphöjda sanningen, skulle läsaren ha gäspat käkarna ur led, och
Branting själv skulle ha vänt sig i sin grav.
Skildringen saknar inte sitt salt. Å andra sidan är porträttet av
Branting tecknat utan alla vanställande eller orättvist karrikerande
drag. Grundtonen i skildringen är en beundran, som bär alla spår
av att vara äkta och som inte kan vara av i dag. Det är högst
antagligt, att denna beundran vuxit med det historiska perspektivet och
med studiet av en livsgärning så sällsport hel och harmonisk som
denna. Tiden och utvecklingen ha ju i allt väsentligt givit
partiledaren rätt gent emot oppositionsmannen: det varom man slogs, har
sjunkit tillbaka, visat sig vara ting av andrarangsnatur. Att opponenten
under sådana förhållanden saluterar och lägger ned vapnen är inte
bara klokt, det är också mänskligt. Men här är det inte i främsta
rummet fråga om en kapitulationsakt. Man behåller hela tiden un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
