Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 28 mars 1930 - Alfred Petrén: Steriliseringsfrågan ur rashygienisk och social synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Steriliseringsfrågan ur rashygienisk och social synpunkt 227
får anses riktigast, att en sådan person endast under en tid, då han
är psykiskt frisk, får avgöra, om han i rashygieniskt syfte vill bli
steriliserad. (Sådan sjukdom står i regel på ärftlig bas.)
Även ifråga om psykiskt normala fallandesjuka fyller lagförslaget
sin uppgift. Ty härrör epilepsien hos en person av övervägande inre
orsaker, för vilket fall äktenskaps förbud gäller, så föreligger ju
ras-hygienisk indikation för steriliseing. Men kan en sådan fallandesjuk
lämna bevis för att han är steril, torde det icke bli något hinder för
honom att av Kungl. Maj :t få dispens från äktenskapsförbudet.
Så mycket mer otillfredsställande är lagförslaget i vad det avser
sinnesslöa. Liksom det finnes sinnessjukdomar, till vilkas uppkomst
ärftligheten knappast spelar någon roli, så förekommer det, som ovan
nämnts, även sinnesslöhet, vartill orsaken varit en annan än ärftligt
påbrå. Sinnesslöhet kan sålunda bero på att barnet under
fosterlivet drabbats av sjukdom eller att det vid förlossningen utsatts för
huvudskada eller att det under något av de första levnadsåren fått
genomgå en akut infektionssjukdom, som afficierat det centrala
nervsystemet. Enligt lagförslaget får en sådan sinnesslö icke steriliseras.
Finnes det emellertid överhuvud taget något skäl, för att en
sinnesslö skall sätta barn till världen, även om sinnesslöheten icke beror
på ärftligt anlag? Ser man frågan från barnets synpunkt, måste
det till och med betecknas som den större olyckan, om barnet blir
friskt och sunt. Ty för ett sådant barn måste det vara ett grymt
öde att hava en sinnesslö far och än mer en sinnesslö mor. För
barnets egen skull hade det då i själva verket varit bättre, om det även
självt blivit psykiskt defekt, så att det aldrig kommit att förstå sin
tragiska situation. Och ser man frågan från rent social synpunkt,
kan man icke heller komma till annat resultat än att det är
olämpligt att en sinnesslö fortplantar sig. Ty då sinnesslöa icke lämpa sig
för att uppfostra barn och alls icke kunna försörja dem, böra de
icke heller bliva föräldrar. Och för övrigt åsyftas givetvis, som
redan framhållits, med det gällande äktenskaps förbudet för
sinnesslöa, att de icke böra få barn. De sakkunniga hava själva anfört,
att det icke torde kunna bestridas, att jämväl sociala och etiska skäl
tala mot äktenskap mellan personer, av vilka endera eller båda äro
behäftade med fallandesot, sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Med
minst lika mycket fog kan det då göras gällande, att det från etisk
synpunkt är förkastligt, att en sinnesslö individ får barn. En
steriliseringslag bör därför enligt min mening icke godkännas i annan
form än att den medgiver sterilisering av obotligt sinnessjuka och från
barndomen sinnesslöa även av enbart social indikation. En sådan
lagstiftning står i vida bättre överensstämmelse med giftermålsbalkens
äktenskaps förbud än vad det av de sakkunniga framlagda lagförslaget
gör. Det kan också nämnas, att man i Schweiz, där det sedan många
år tillbaka med myndigheternas medgivande företagits sterilisering
å psykiskt defekta personer, därvid ansett de rent sociala skälen vara
tillfyllest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
