Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 28 mars 1930 - Litteratur - Robert Graves: Farväl till alltihop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 243
Rektorns sista ord till honom är: »Kom ihåg att din bästa vän är
papperskorgen».
Graves hade vid en diskussion i skolan varit en av de få, som varit
emot allmän värnplikt. »Skarp antimilitarist», säger han. Det är hans
dilemma hela vägen igenom, hans pacifistiska övertygelse och omöjliga
heten att hålla sig borta i overksamhet, så länge kriget är oavgjort.
T. o. m. permissionerna, som likväl aldrig komma förrän man är vid
bristningsgränsen, bli omöjliga att härda ut i London, där allt går som
vanligt, där folk äro mer intresserade av sina matbekymmer och faran
för bombardemang än av vad som utspelas vid fronten. Graves’ vän
och kamrat i kriget, diktaren Sassoon, den överdådigt modige våghalsen,
som liksom Graves hör till de få överlevande, som gått igenom ekluten
nästan från början, försöker en gång göra en demonstration. Han anser
att regeringen försitter tillfällena att få slut på kriget, att alla dessa
människor offras för en tvivelaktig prestige och skriver till en tidning^
att han vägrar gå ut igen, när hans permission tar slut. Graves lyckas
med mycken möda få honom förklarad sinnesrubbad och senare går
han frivilligt ut igen, här det blir outhärdligt med overksamheten.
För dessa ungdomar är kamratskapet det som får ersätta allt, vad livet
i ständig dödsfara berövar dem av vackert och gott. Den unge kapten
Graves är en av de få som bär böcker med sig. Sassoon fördröjer en
gång ett anfall i timmar, när han ensam tagit en tysk skyttegravsbit
och glömt sig kvar där försjunken över en diktbok, medan truppen fick
vänta på order att rycka fram, eftersom patrullen inte kom tillbaka.
»Patrullen var Sassoon och hans bok». Det är något oändligt rörande
över dessa tjugoåringars envisa vägran att låta sig brutaliseras, över
Graves’ sätt att leka med de barn han träffar bakom fronten, hans
försök att efter kriget, när hans nerver inte tillåta annat arbete, hjälpa
sin duktiga hustru med vården om deras barn, hans naturliga sätt att
tala om, hur han under långa tider sköter arbetet i hemmet, när ekono^
min inte medger hjälp, och över den unge f. d. befälhavarens tafatta förs
sök att hjälpa ekonomin på fötter genom att starta en liten affär bland
en klunga konstnärer, som slagit sig ner utanför Oxford. Man får
av Graves’ bok en beklämmande känsla av obetalbar skuld till dessa,
som blivit berövade inte bara så många av de bästa åren av sitt liv
utan också förmågan att leva ett normalt liv igen, att göra sig kvitt
alla de spår dessa fasans ar satt i sinnena, även om de inte fått
några yttre blessyrer. Det tog tio år for Graves att stillna till
tillräckligt för att kunna skriva ner sina krigsminnen. Han antyder med titeln
på boken, att det är ett försök att göra sig kvitt dem. Men han
övertygar en knappast om att det ska lyckas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
