Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Ernst Wigforss: Bernard Shaws socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernard Shaws socialism
Alla andra principer för inkomsternas fördelning få träda fram
och blotta sina svagheter. Man kan inte ge folk, vad de själva
producera. Man ’kan inte ge dem vad de "moraliskt" eller på annat
sätt gjort sig "förtjänta" av. Man kan endast i viss utsträckning ha
den rena ikommunismen, fastän dess område oavbrutet växer. Man
kan inte låta folk grabba åt sig, vad de förmå. Vern vill ha en
lagstadgad ekonomisk klassuppdelning ? Man kan inte låta
konkurrensen fördela resten, sedan alla människor först fått nog, ty när
har man nog? Aldrig. Till sist står jämlikheten ensam ikvar, och
dess skönhet sättes inte under en skäppa. Men det ska vara verklig
jämlikhet. Inte någonting sådant som jämlikhet i möjligheter.
"Ge er son en reservoarpenna och ett ris papper och säg åt
honom att nu har han samma möjligheter som jag att skriva
teaterpjäser, så får Ni se vad han svarar. Nej, låt icke lura Er av fraser
eller försäkrinigar om att Ni icke behöver vara rädd för socialismen,
därför att den egentligen icke betyder socialism. Det gör den, och
socialismen betyder jämn inkomstfördelning och ingenting annat. Det
övriga är endast socialismens villkor och konsekvenser... Den som
kommit fram till denna slutsats — vilken väg han än följt — är
socialist, och den som icke kommit fram till den, är icke socialist,
hur fanatiskt han än predikar socialism eller kommunism, ja, till
och med om han blir martyr för sin tro."
På varje sida skall den som innerst har sympatier för Shaws syn
på fattigdom och rikedom och girighet och slöseri och sparsamhet
och mänskliga dygder och laster överhuvud, finna sanningar
uppenbara eller lätt fördolda under lustiga infall och förenklade bilder.
Och den som inte har sådan sympati, skall reta sig över en ytlig
paradoxmakare. Men ytlig eller inte ytlig, inigen kan misstaga isig
på att det är allvar. Man bevisar inte sitt allvar genom att vara
tråkig. Bernard Shaw är både rolig och han menar allvar, för att
tala med hans i ’mångahanda måtto meningsfiende Chesterton.
Men just därför att Shaw menar allvar, får man finna sig i att
boken är full av primitiv demagogi. Man slipper varken undan
den sysslolöse rike med fem stora hus och de som slita och
halv-svälta sex i ett rum, eller de undernärda och illa klädda barnen i
vederstyggliga bostäder, medan miljoner gå till parfymer,
pärlhals-band, knähundar och lyxbilar, jordgubbar i januari som smaka kork
och allsköns annan fåfänglighet. Man ikan inte vara mera banal och
vulgär i valet av text, och inte mera omväxlande, åskådlig och ny
i utläggningarna. Men Shaw är alldeles för mycket puritan för att
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
