Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 Erik Blomberg
borgerlig konst, en klassisk realism, som från klassicismen ärvt sin
kärlek till det klara, begränsade rummet. Det är en utpräglad
interiörkonst. Kanske ingenstädes framträder detta så tydligt som hos
den från Frankrike inspirerade danska Eckersbergsiskolan eller
"guldåldern", där till och med landskapet liknar en stillsam interiör med
väggar av grönskande bokar och en himmelsk plafond till tak.
Karakteristiskt för denna klara, plastiska, väl avvägda realism är
det motiv, som Eckersberg och hans efterföljare odlade omväxlande
med de nordiska heminteriörerna: det grekiska templet, deras
egentliga urbild. Måleriet i Norge, Sverge och Tyskland fick delvis
samma karaktär, bära mindre utpräglad.
Men nästan jämsides dyker det vid århundradets början upp
en annan riktning, som strävar efter att vidga rummet, spränga
väggarna, erövra naturen, tränga ut i rymden — att förverkliga Fausts
tanke, den i djupare mening romantiska. Och hit får man sedan
räkna nästan alla de största 1800-talsmålarna, Constable och Turner,
Géricault och Delacroix, Daumier och Courbet, Manet och Cézanne,
Van Gogh, Willumisen, Josephson och Munch. Sin inspiration hämta
inte längre dessa nydanare ur klassicismen, utan ur barocken. Från
olika utgångspunkter gå de över gränsen. De göra rummet till en
del av universum, med vägger som förlora sig i mörkret eller
upplösas av solljuset.
Märklig är den roli, havet kom att spela i detta högromantiska
måleri. De stora genombrottsverken Géricaults Medusas flotte och
Delacroix’ Dante och Virgilius bryta fram som ur ett molnigt töcken,
mitt bland kämpande vågor. Något runn finns här inte längre, inte
heller någon rymd. Hos Géricault gryr vid horisonten en svag
morgonrodnad, hos Delacroix härskar ännu underjordens mörker — i
hans senare arbeten blir luften högre. Men den egentliga
erövraren av havshorisonten blev Turner, som helt och hållet genombryter
den, sammansmältande luft och vatten, hav och rymd i en enda
virvel av dimma och ljus. Skepp i storm och The great western
railway, det är visioner av den nya tiden, där romantik och
naturalism kämpande förenas i till formen fullkomligt impressionistiska
skapelser — flera årtionden före impressionismen. Den mörka
stjärna, som fötts ur detta dansande kaos, är det svarta
lokomotivet, som med lysande lanternor rusar fram ur ett hav av regn och
rök, på en bro utan början och slut, ett mystiskt framtidsbud om
elementens bundna krafter. På ett egenartat sätt gå här tid och
rum, verkligt och overkligt, över i varandra. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
