Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidens romantik 283
Låt oss ett ögonblick gå tillbaka till litteraturen och dess
förutsättningar. Här dominerade i stället Tyskland, som med en rad
geniala kritiker och filosofer utformade romantikens program och
teori. Det vore lönlöst att inom ramien av ett litet föredrag söka
ge en översikt av denna rika och intressanta brytningsperiod i modern
idéhistoria: jag får inskränka mig till några knappa antydningar.
Det kanske starkaste fermentet var Fichtes idealism, som utgick från
Kant. Fichte såg i det fria jaget, den aktiva intelligensen,
verklighetens innersta väsen och skapande kraft, det absoluta. Jagets
upplevelse av sitt eget handlande kallade Fichte "den intellektuella
åskådningen". Hela världen blev för honom en handling, som harf löt
ur jaget. Världsordningen förverkligar sig själv genom att lyfta sig
över sig själv. Här härskar ännu helt den dynamiska, faustiska, den
framåtriktade och skapande principen.
Efterföljarna, Friedrich Schlegel, Schelling, Schleiermacher
överförde Fichtes föreställning på den romantiska poesin och det religiösa
livet. Oändlighetskänslan blev det gemensamma draget.
I fantasin eller intuitionen förmår jaget breda ut sig och uppleva
naturen i hela dess gränslösa sammanhang, det outtömliga universum.
Det sanna konstverket är en ’uppenbarelse av den absoluta
världsenheten. Religion åter är fromhet, en känsla av fullständigt beroende
av universum eller Gud. Hängivelsen visar sig på samma sätt i en
strävan att uppgå i allt, omfamna helheten, bli till ett med världsharmonin.
Men hur skulle nu det oändliga kunna upplevas? Jo, i det ändliga,
dess jordiska spegelbild. Därför blev också det sinnliga livet
romantikern kärt, som en uppenbarelse av det eviga. Och här hämtade
poesin, som inte kan leva av luft allena, sin vederkvickelse. Att se
det oändliga i det ändliga blev dess lösen. En romantisk idé — med
en lönndörr mot realismen. En underlig dorr, där det ömsevis
gnisslar i gångjärnen och tassar som av spöken över tröskeln.
Ty denna realism, är av ett alldeles säreget slag, den har en
tendens att slå över i sin motsats, att visa ut och bort över sig själv
till en annan, osynlig och fantastisk värld. I E. T. A. Hoffmans
sagor har tendensen blivit teknik, de vardagliga tingen undergå
häftiga och underbara förvandlingar mitt i dagsljuset, inför våra häpna
ögon: en portklapp blir plötsligt ett grinande häxhuvud, en arkivarie
slår eld åt sin pipa med fingrarna, och en hederlig konrektor visar
sig vara en friserad uv. I Den gyllene krukan är händelsernas
skådeplats förlagt till den hederliga tyska staden Dresden, där den unge
studenten Anselmos upplever de otroligaste äventyr. Alla de med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
