Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Händelser och spörsmål - Förslaget till vanartslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 317
kunna bli i högre grad självförsörjande, förefaller också som en i många
avseenden tilltalande utväg, fast den inte närmare diskuteras. Man borde
vid sådana ha större möjligheter att göra arbetet lockande och att bevara
en större grad av personlig frihet än vid de stora anstalterna.
Var och en säger sig, att det är ett ohållbart tillstånd, när varje av
staten enligt lösdrivarelagen omhändertagen över 50 års ålder i medeltal
kostat staten 25,000 kr. Det förefaller också föga hoppfullt, när man
för anstaltsvård, som nästan enstämmigt av sakkunniga utdömes som
ineffektiv, inte har någon annan bot än utsträckt tvångsarbetstid. Att för
de individer, vars vagabonderande livsföring tyder på ett mer anarkiskt
lynne än flertalets, rekommendera ett sådant utsträckande av tvånget,
frihetsförlusten, övervakandet, förefaller ganska olämpligt, i all synnerhet
om sådana frihetsförluster ska utmätas efter de grunder, som här
föreslås, och som man måste säga sig äro i hög grad beroende på
vederbörandes tur eller otur att bli anhållna och av vem de bli övervakade
och dömda. Socialstyrelsen, som förmodligen skulle bli den administrativa
myndighet, som i sista hand skulle pröva förlängningar av tvångsarbetet
på obestämnd tid, föreslår t. o. m. att bland de förutsättningar, som
skola vara för handen för att utsträckande på obestämd tid av
tvångsarbetet ska kunna förekomma (vederbörande ska 4 gånger ha varit intagen
på allmän arbetsanstalt, sammanlagt minst 10 år) även ska inräknas
avtjänat frihetsstraff, förvandlingsstraff Inbegripet (sid. 263).
De varningar, som riktats mot att låta polismakt och administrativa
myndigheter få fullgöra domares värv, tycks berättigade. Lagrådet och
framför allt vissa av dess medlemmar ha starkt framhållit den risk
rätts–säkerheten utsättes för genom lagförslaget. Polismaktens representanter,
särskilt lands- och stadsfiskalsföreningar, vittna också med sina
uttalanden i hög grad om, att de humanitära synpunkterna hos dem inte stå
högt i kurs. På landsbygden skulle dessa bli de, som i första hand skulle
förhöra de vuxna anhållna. De skulle biträdas av kommunala bisittare,
för vars hjälp de likväl inte tycks hysa något förtroende. Så säger t. ex.
styrelsen för Sverges landsfiskaler (sid. 206): »Detta ombud, till äventyrs
kvinna, komme att i strid med all tradition ingripa på ett område, som
vore förbehållet statens politirättsliga organ, och i allmänhet
inrikta sig mer på lösdrivarnas tillrättaförande än åtgärder till skydd
för samhället. Det kunde nämligen icke förnekas, att personer,
predestinerade till dylikt uppdrag, läte humanitära synpunkter
dominera och bortsåge från den rättvisa, som borde få tillgodonjutas
av den förfördelade samhällsmedlemmen. Den »förfördelade
samhällsmedlemmen» har emellertid inte blivit förfördelad genom någon
brottslig handling utan endast genom den vanartiges existens. De
kommunala bisittarna komme med minst lika stor sannolikhet att låta sådana
synpunkter som kommunernas rädsla för att åsamkas utgifter genom
hjälpåtgärder eller genom vagabonderandet bli avgörande. Dessa
lands-och stadsfiskalsföreningar begära, att begreppet vanart ska utvidgas att
omfatta den som är »utan sysselsättning, som han må vara berättigad
att utöva och varigenom han må antagas kunna förtjäna erforderligt uppe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
