Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Händelser och spörsmål - Förslaget till vanartslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 Händelser och spörsmål
för ett liv, som ger anledning till antagandet, att man på ohederligt sätt
skaffar sig sitt uppehälle, eller att man är farlig för den allmänna
säkerheten, 2) att man bettlar eller låter barn bettla för sig, 3) att man för
otuktigt liv i lösa förbindelser och a) förleder ungdom b) väcker anstöt
offentligt c) stör närboende eller andra. För ungdom mellan 18 och 21
år skulle tillfälliga förbindelser och risk för att vederbörande inte
kommer att kunna hederligt försörja sig tolkas som vanart. Även om
det funnes någon allmän mening om, vad som menas med allt detta:
väcka anstöt, förleda ungdom, verka störande, hederligt försörja sig,
fara för allmän säkerhet ete, vilket knappast kan sägas vara fallet,
måste var och en säga sig, att tillämpningen av dessa med nödvändighet
dunkla lagar kräva en hög grad av världserfarenhet, klokhet och
psykologisk blick. Det gäller en begränsning av individens frihet med
arbetsanvisning och övervakande och ett utmätande av tvångsarbete för långa
tider, som inte kan graderas efter begångna handlingar, utan som avser
att efter graden av behov leda till en annan inriktning och i de svåraste
fallen att skydda samhället för en samhällsvådlighet, som likväl inte
manifesterat sig i vissa straffbara gärningar utan i ett asocialt och mindre
samhällsnyttigt liv. Dessa myndigheter, som utan att äga domares
utbildning och ansvar skola utmäta domar, som innebära lång
frihetsförlust (t. o. m. för återfallskunder på obestämd tid) måste säga sig, att
vad som skiljer den vagabonderande asociale från en vanlig turist ofta
inte är annat än brist på medel, att bettlaren och den prostituerade under
rikare arbetsmöjligheter kanske vore högst respektabla människor, under
det att de, som fylla alla kvalifikationerna för vanart, men äga medel eller
anställning, fortfarande gå fria. Kvinnorna ha skarpt kritiserat lagen i
vad som gäller prostituerade. Den sen tidernas begynnelse ostraffade
förföraren går fortfarande fri, såvida han väljer sina offer över den
ålder, där strafflagens skydd upphör. Har han god samhällsställning,
tycks han ändå ha vissa möjligheter att klara sig undan. Den som köper
den underbetalda, arbetslösa eller beroende går fri. Den i tillfälliga
förbindelser otuktigt levande som har en manlig försörjare eller ett yrke för
syns skull eller medel till försörjning, går fri. Den som under någon
genomskinlig affärsskylt bedriver yrkestiggeri, tycks inte kunna drabbas av
den nya lagen, men väl den, som i arbetslöshet vandrar omkring och
söker arbete under bettleri. De verkligen arbetsvilliga avser inte
van-artslagen att drabba, säger man, och de hjälpåtgärder som i första hand
föreslås skulle innebära en prövning av denna arbetsvillighet. Skulle de
emellertid bli till vad som avsetts och möjliggöra ett utskiljande av de
arbetsskygga, skulle ’de innebära ingenting mindre än en oerhörd
utvidgning av vår arbetslöshetspolitik. Att vänta sig att arbetsförmedlingar och
privata hjälporganisationer ska kunna skaffa de arbetsmöjligheter, som
skulle behövas om bettleri och vagabonderande verkligt effektivt skulle
kunna utrotas, är tydligen att förbise, att den redan av arbetssökande
överfyllda marknaden då i samma utsträckning minskas för ej
omhändertagna arBetsvilliga. Man föreslår en utvidgning av det allmännas arbeten.
Arbetskolonier med olika grader av tvång, där de dit hänvisade skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
