Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 juni 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 363
undvika att ta Henrik VIII alltför högtidligt. Det har
tillkommit på beställning som kungligt festspel och man får nöja sig med
att få de scen-dramatiska krevaderna expedierade i särdeles spridd
ordning. Det hela är ett grandiost utstyrselstycke, vilket på sin
tid gjorde samma tjänst som i våra dagar — revyerna. En
minnesgod nick, en igenkännande blinkning: "ja, ni förstår" här och var,
— så begick med all säkerhet 1600-talets publik denna försiktigt
hållna återblick på samtidens historiska krönika. Den shakespearesika
elden finns kvar men det har måst handskas försiktigt med den
bland de rikt hopade politiska brandämnena. En enda insinuant
vändning och gnistan hade varit satt till krutdurken.
Kvar står som huvudsaklig behållning för senare tiders barn den
färgrika och kulturhistoriskt intressanta tidsmålningen. Man måste
vara tacksam för det tillfälle, som här beretts svensk publik att
studera en förstklassig engelsk Shakespeareuppsättning på närmare
håll. Om inte för annat så för jämförelsens skull och i
synnerhet som jämförelsen inte behöver vara på minsta sätt generande
för vad vi själva stundom åstadkomma.
Att Warners regi är lysande finns ingen anledning att förneka,
inte heller att betvivla, även om våra iakttagelser måste grundas mer
på en instinktiv förnimmelse av något stort och förnämt än på
möjligheten att strängt kontrollera varenda liten detalj ... Vad denna
regi bäst ger är stilrenheten i utstyrsel och dekoration, i
dräktsammansättningar, grupperingar etc. Det blev en rad sällsport levande
tavlor, som man tyckte sig ha sett i något gammalt museum
"någonstans någon gång". Föreställningen på Oscars gav i det hela mer
åt konsthistorikern än litteraturhistorikern. Men stor sak i det!
... Att den åt alla efter den verkligt levande och blodfulla
dramatiken hungrande och törstande — om det verkligen finns många
sådana? — gav stenar i stället för bröd är kanske en smula mer
betänkligt.
På Komedi-teatern inleddes det nya teateråret med ett tunt,
tämligen färglöst och föga givande skämt, kallat En så’n blamage, baron,
— varom bl. a. kan sägas, att det gamla lustspelsmotivet
rollbyteherre-betjänt blivit litet för uttröskat och trådslitet vid det här
laget. Anspråken på variation, och rolig sådan, bli så orimligt
uppdrivna. Däri ligger i någon mån förklaringen till att en så lätt
komedi kan vara så svår att spela och göra någonting av trots
redbart och aktningsvärt arbete. Huvudfelet ligger hos stycket självt.
Då känner man sig vänligare stämd mot den fram på varen givna
God morgon, Bill, — en till innehåll och form klatschig komedi,
vars titel möjligen kommer någon att tänka på "goddag, yxskaft",
men i själva verket är precis raka motsatsen. Den charmanta unga
dam, som spelar första fiolen i stycket, är alltnog till yrket läkare
och lider av inga som helst krämpor, minst av allt den att inte
kunna ge svar på tal. Dilemmat i hennes fall är tvärtom, att man-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
