Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 juni 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 Nat Ellgar
Publikens helspända intresse för moderna ämnen och moderna
frågeställningar bekräftade sig åter med Topaze, som vart
Dramatens länge efterlysta stora slagnummer.
Förf. Marcel Pagnol har i all hast blivit världsberömd på denna
ställvis bitande samhällssatir om den torftige men dygdige
skolläraren, vilken hokus pokus förvandlas till en av de mest glupande
ulvarna i den finansiella demimondens värld. "Topaze" är
uppriktighetens och ärlighetens stora tragedi — ett ämne, gammalt som
gatan, men ändå nytt i varje ny variation, varje ny miljö och varje
ny tid... Djupare sett bottnar problemet om hederlighet och
ohederlighet, så omväxlande tolkat av olika tidsåldrar, i eviga
mänskliga motsättningar, som det inte lönar sig att närmare grubbla över.
Att bevisa, hur en människa under vissa omständigheter rent av
måste bli bov och stråtrövare är däfför alls inte så svårt, som
man tror. Bara nödvändigheten att tjuta med ulvarna har ju i alla
tider varit allmänt erkänd.
Då man avhandlar ett så alldagligt ämne som ärlighetens bankrutt,
måste det ske med kvickhet, humor, elegans ete, utom med
bitande satir förstås. PagnoFs stycke äger alla dessa förträffliga
egenskaper — sedan gör det ju inte så mycket, att humorn mest blir
galgdito och satiren både bitter och frostbiten. Desto djupare måste
ju det bakomliggande rätt färdighetskravet och den kränkta
idealitetskänslan vara... I alla fall föreföll "Topaze" en smula
utdragen och långrandig och handlingen släpade sig fram ganska tungt.
Det blänker till en kvickhet då och då och sprakar av en svidande
replik — men med alltför långa mellanrum. Angelägen att
ordentligt få fram en sak säger förf. om den 10 gånger, vilket tröttar,
utom att effekten mattas.
Moderna stycken erbjuda vanligtvis inga invecklade problem för
regissören, såvida de icke representera någon ytterlighetsriktning
förstås. Det är de vanliga rumsinredningarna med blott enstaka
drag av regissörens rent personliga smak, antingen han är blott
modern eller dessutom modernistisk. Funktionalismen har ju
vunnit alltmer insteg, fast knappast till överdrifter. I "Topaze" har
Gustaf Linden, som anses för en av de "gamla", låtit den helt
behärska slutakterna. Stycket gavs förresten som fars, vilket väl är
det enda riktiga.
Där regi däremot under inga förhållanden får saknas är i det
klassiska dramat. I synnerhet då det gäller en Shakespearesk
"urpremiär" för Sverge, det sista tillfälle därtill som getts —
Henrik VIII — på Oscars. Direktionen hade t. o. m. i känslan av
sitt fruktansvärda ansvar införskrivit en infödd engelsk regissör,
Thomas Warner, förut känd här från "Männen vid fronten".
Henrik VIII är också en krigspjäs, om man så vill. Men dels
voro krigen mer städade på den tiden, dels rör det sig här om
mer privat avlevererade bomber och granater. För övrigt bör man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
