Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 27 aug. 1930 - Emma Woytinsky: Den socialdemokratiska kommunalpolitiken i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klass på den underjordiska järnvägen visar stadsförvaltningeris nya
inriktning, utan framför allt det sätt, på vilket utbyggandet av
trafikmedlen sker. Arbetarna voro vana vid att deras stadsdelar
försummades i fråga om kommunikationer i jämförelse med de
rikare stadsdelarna. Förbindelsen mellan bostads- och arbetsställen
var otillräcklig. Mellan de olika distrikten fanns blott en obetydlig
tvärförbindelse. Den underjordiska järnvägen, för vilken
arbetarklassen mest intresserar sig, hade blott en utlöpare till
arbetarkvarteren förutom huvudsträckningen till Berlins city. Men under de
senare åren har nätet kraftigt utbyggts i arbetarstadsdelarna.
Linjerna, som föra ut ur staden, ha kraftigt tillbyggts och nya
kommit till för att ge den arbetande befolkningen möjligheter till
vederkvickelse i stadens omgivningar.
Den sociala trafikpolitiken har också understött bostadspolitiken,
då först med den låga tariffen möjliggjorts stadens uppluckring,
överflyttning från de överfyllda inre distrikten. Den har också
bidragit till enhetskommunens stärkande. Los-von-Berlin-rörelsen är
också sedan länge glömd. Kommuner, som för kort tid sedan trodde
sig kunna reda sig bättre, om de fingo tillbaka sin självständighet,
äro nu medvetna om att deras inbyggare också äro berlinare och
söka uppnå bättre förbindelser med den egentliga staden.
Trafikbolaget sysselsätter omkring 24,000 arbetare och anställda.
Spårvägsbolaget har byggt 1,600 våningar och uppställt ett program
för ytterligare 3,000 våningar. Vilohem för personalen ha byggts,
där den kan tillbringa i genomsnitt fyra veckor, och där deras barn,
som behöva vederkvickelse, kunna mottagas för mer än 6 veckor.
Timlönen har stigit från 48—54 pfennig år 1924 till 107—110
pfennig år 1928.
Trafikpolitiken har stött på konstant motstånd från de borgerliga
partierna, särskilt de tysknationella, som ansågo kommunaliseringen
såsom ett farligt socialt och ekonomiskt experiment.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
