Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 27 aug. 1930 - Litteratur - Egon Werthekner: Das Antlitz der brittischen Arbeiterpartei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 Litteratur
rad av dessa jämförelser har den svenska läsaren anledning att
reflektera över vår egen socialdemokratis tydliga mellanställning, med starkare
anknytning än åt det ena hållet och än åt det andra.
Boken är skriven före arbetarpartiets sista stora valseger och vittnar
påtagligt om det självförtroende som då — mera än just nu — satte
sin prägel på stämningen. Men det är inte framtidsförhoppningarna som
intaga något större rum utan analysen av det förflutna och närvarande.
Skulle man framhäva några särskilda partier, bleve det kanske dels
den starkt kritiska framställningen av Oberoende arbetarpartiets (I. L.
P:s) senaste historia och av orsakerna till kommunismens betydelselöshet,
dels den sista avdelningens överblick av problemet arbetarpartiet och
de »intellektuella».
Sedan arbetarpartiet officiellt blivit socialistiskt, är det ganska
självklart, att ställningen för I. L. P. skulle bli vansklig. Det kan inte
längre ha till uppgift att omvända fackföreningarna till socialism.
Det blir i stället en organiserad partiopposition av ett slag, som
inte bara i Tyskland utan även i det liberala Sverge skulle anses oförenlig
med partiets enhet. Att det fortfarande kan existera i England är både
ett nytt tecken på rörelsefriheten inom det engelska arbetarpartiet och
en varning mot att alltför snabbt av abstrakta och teoretiska grunder
förklara någon viss livsföreteelse på det politiska partiområdet vara
organisatoriskt omöjlig. Vad kommunisterna beträffar, har förf. nog
rätt i att deras fundamentala misstag varit teorin om de radikala
massorna, som endast behövde lösgöras från korrumperade och förrädiska
ledare. Åtminstone för Englands del gäller det, att massorna i
största utsträckning äro mera konservativa än ledarna, då frågan gäller
samhällets omdaning. »Ty ledarna äro socialister, men massorna till sitt
flertal ännu djupt fångna i traditionelit-kapitalistiska föreställningar.»
Vilket naturligtvis inte kan hindra att massorna under inflytande av akut nöd
kunna vara beredda till revolutionära handlingar, för vilka ledarna rygga
tillbaka.
Inte minst intressant är förf. i sin analys av arbetarpartiets hållning
gentemot »överlöparna» från de borgerliga klasserna. Det är inte »de
intellektuella» i vanlig mening, som förete någon anblick avvikande från
den kontinentala eller svenska. De bli partiarbetare i olika ställningar och/
smälta samman med de andra. Den särskilda engelska typen är
yrkespolitikern av aristokratisk eller storborgerlig härkomst. Han har kapital
och titlar, familjeförbindelser och »parlamentsplatser som ofta sedan flera
generationer stannat hos familjen». Han klipper inte av dessa
förbindelser för att gå upp i massan. »Det är tvärtom betecknande för denna
typ, att han söker upprätthålla förbindelsen med sin gamla klass för
att i stil med en stor brittisk tradition åt sina nya bundsförvanter såsom
byte överlämna alla fördelarna av sin övergång till partiet.» Det är
väl närmast Sir Oswald Mosley förf. har i tankarna, då han skildrar
typen. Hur pass kritiskt han ser på dessa aristokrater som för att tala
med Chesterton »varit med om att styra det feodala samhället, nu styra
det kapitalistiska och en gång skola vara med om att styra det soda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
