Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 27 sept. 1930 - Litteratur - Voltaire: Traktat om toleransen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Voltaire: Traktat om toleransen. Inledning och översättning av G.
Åman-Nilsson. Tidens förlag 1930. Kr. 3:75.
Ett torde vara säkert: den betydelse Voltaire fått för kulturens
utveckling skulle ha varit betydligt mindre, om han underlåtit att föra sin
bekanta strid för humanitet och tolerans, främst på det religiösa
området där fanatismen och ofördragsamheten i alla tider varit mest
påtag-bara. »Krossa den skändliga!» — Voltaires lika aggressiva som
lättfattliga paroll i kristendomspolemiken bottnade väl främst i en ärlig,
intellektuellt tillkämpad övertygelse men var nog också till en del ett
resultat av tillfälligheternas spel. Religiös tolerans och allmän respekt för
tankefriheten voro helt visst de första punkterna i hans moraliska kodex.
På hans tid voro förhållandena mellan olika kyrkor och sekter så
tillspetsade — för att använda ett milt uttryck — att det behövdes en man
med hans intellektuella inflytande och pondus för att lyckas i någon mån’
neutralisera de värsta verkningarna av fanatismen. Främst genom den
Traktat om toleransen, som nu gjorts tillgänglig för svensk läsekrets i
en utmärkt översättning, gjorde han sin insats mot dåtidens fanatism
och fördomar, intolerans och andliga förtryck.
Den egentliga anledningen till denna traktat var ett ohyggligt
justitiemord, inspirerat av den katolska intoleransen, som Voltaire fått kännedom
om och som i högsta grad upprörde hans rättsmedvetande. I Toulouse
hade en hugenott vid namn Jean Calas ställts inför domstol, anklagad
för att av religiösa skäl ha mördat sin son, som just stod i begrepp att
övergå till katolicismen. Några andra bevis för den anklagades skuld än
de rykten, som intoleransen satt i omlopp, kunde ej anföras. Domstolen,
lika religiöst renlärig och fanatisk som prästerskapet, vilket dirigerade
den allmänna opinionen, dömde dock den anklagade till döden genom
rådbråkning. Och därmed hade helt visst denna tragedi varit avslutad,
om inte Voltaire i mars 1762 fått besök av en protestantisk köpman,
som berättade denna rättstragedi för »patriarken på Ferney». Denne
insåg redan från början att mycket talade för den avrättades oskuld.
»Jag är utom mig,» skriver han i ett av översättaren citerat brev, »jag
intresserar mig för saken som människa, en smula även som filosof.
Jag vill veta, på vilken sida den ohyggliga fanatismen befinner sig.»
Det tog tid, innan högsta instansen i Paris fällde sin friande dom och
rehabiliterade inte bara den avrättades anseende utan även hans familjs.
Voltaire sysslade nämligen i tre år med denna rättegång, men man kan
sannerligen inte beskylla honom för lättja i detta arbete. Han skrev ett
flertal inlagor, och ett av hans verk i denna kampanj var just traktaten
om toleransen.
Enligt en gängse uppfattning skulle Voltaire ha varit den kallt
resonerande och slugt beräknande intelligensmänniskan med starkt
egocentrisk betoning. Att denna uppfattning emellertid blott rymmer en del av
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
