Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 27 sept. 1930 - Litteratur - Voltaire: Traktat om toleransen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
498 Litteratur
sanningen visas bl. a. av den nyss relaterade striden mot religiös
intolerans. Här spelade hjärtat och temperamentet en minst lika
framträdande roll som intellektet, och man torde kunna ifrågasätta om inte just
denna omständighet främst bidrog till att han lyckades vinna över den
lika mäktiga som hänsynslösa obskurantism, som präglade motståndets
organisatörer.
Med sin traktat ville Voltaire visa toleransens värde och kanske främst
kristendomens många försyndelser mot toleransens idé. På ett ställe säger
han, att om man kan visa upp hur man i alla tider misstagit sig å
ömse sidor, så har man också visat, att människorna i alla tider bort ha
överseende med varandra. Voltaire själv tvivlade knappast på att denna
förutsättning för överseendet verkligen fanns, och han bidrar med
åtskilliga exempel på hur åsiktsmotsättningarna resulterat i förföljelser och
förtryck. Som höjden av dårskap karakteriserar han försöken att få alla
människor att tänka lika om metafysiska ting. »Man skulle förr kunna
med vapen underkuva hela världen än kuva alla andarna i en enda stad.»
Med en bitande satir, som ej gör saken mindre allvarlig, frågar Voltaire,
om det kan tänkas något mer dåraktigt och ohyggligt än att säga
till människorna: »Mina vänner, det är icke nog att vara trogna
undersåtar, lydiga barn, ömma fäder, hyggliga grannar, att öva alla dygder,
odla vänskapen, fly otacksamhet, tillbedja Jesus i lugn och frid, ni måste
också känna till, på vad sätt man är född av evighet; och om ni ej
kunna särskilja homousios i hypostasis, så förkunna vi eder, att ni skola
brinna i evig eld; och i avvaktan därpå, såsom det första steget därtill,
taga vi livet av eder.» Var skall man finna motstycket till denna kvicka
och träffande karakteristik av den religiösa intoleransen? Ett stickprov
som detta ger också, vill jag hoppas, en antydan om att traktaten långt
ifrån är någon tråkig lektyr.
För Voltaire voro de kristna intoleransens främsta och egentligen enda
utövare. Alla andra religionsutövare — från greker och romare till judar,
indier, kineser och åtskilliga andra — ha enligt hans ganska tendentiösa
historieskrivning visat respekt för toleransens idé även i praktiken. Hans
kritik av kristendomen blir emellertid inte mindre bitande därigenom.
Kättarförföljelserna hade i honom en mycket intresserad granskare, som
med stor noggrannhet inregistrerade alla karakteristiska omständigheter.
Hans eget land kunde i det fallet bidra med flera illustrativa exempel,
bland vilka Bartolomeinatten kanske var det, som mest påverkat hans
ställningstagande.
Voltaire satte likhetstecken mellan intolerans och oförnuft. För honom
framstod förnuftet som det bästa botemedlet mot de religiösa
själssjukdomarna, även om han räknade med att det verkade långsamt. »Detta
förnuft är milt, det är människovänligt, det inger fördragsamhet, det
dämpar tvedräkt, stärker dygden, gör att lydnad för lagarna blir vida
mer något angenämt än beroende av maktbud.» — Man torde
knappast kunna förneka att denna vackra sats innehåller en hel del sanning.
Att förnuftet har svårt att göra sig gällande vid sidan av intoleransen
framgick inte minst av den relativt långa tid revisionen av domen över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
