Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 okt. 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 Erik Blomberg
ralism och romantisk metafysik direkt motsvarar den
assimilationsprocess som den samtida konsten genomgick i och med
impressionismen, där ett romantiskt huvudbegrepp, den aktiva rörelsen, under
påverkan av den nya fysiken åtminstone rent optiskt eller tekniskt
sett drevs till en av sina yttersta konsekvenser —- i pointillismen och
och neoimpressionismen upplöstes ju formen till en vibration av
smådelar, liksom i ett atomsystem.
Inom kulturlivet kom självhävdelsen att ta sig skilda uttryck: som
nationalism, anarkism, exotism, naturromantik. Men alltmera
utpräglad blir den antidemokratiska, kulturfientliga inriktningen, dragningen
mot det naket primitiva. Kampen för tillvaron som en ofrånkomlig
biologisk princip togs till intäkt för den rovgiriga maktviljan i
politiken ; nationalism och imperialism fingo så hänförda lovsángare som
Kipling, Barres, d’Annunzio, och det är ingen tillfällighet, att flera av
dessa hämtade sina motiv inte bara från jorden och det mystiska
släktarvet, utan också från det rent animala livet, det må nu ha blommat
i den indiska urskogens djungel eller den sexuella passionens.
Ett typiskt uttryck för den lidelsefulla längtan bort till de
primitiva och elementära makterna i tillvaron var Paul Gauguins flykt
till Tahiti och hans liv bland infödingarna, beskrivet i den
färgglödande dagboken Noa-Noa. Gauguins exempel blev betydelsefullt
inte bära för måleriets formella förenkling och dess inriktning mot
exotiska ämnen och förebilder, utan för tidens naturromantik
överhuvud, inte minst i dess nordiska utlöpare: Willumsen, Karl
Nordström och Munch bland målarna, Strindberg, Heidenstam och
Hamsun bland författarna. Strindberg förenar några av de viktigaste
elementen redan i sin nietzscheanska 90-talsroman Havsbandet. Det
primitiva draget möter oss än som förälskat naturrus (Hamsuns Pan)
än som skräck för naturen — i Willumsens tavla Naturskräck
kre-verar solen som en vitglödande granat över den ångestjagades huvud
och i Munchs "Mannen på bron" har det vita ansiktet förvandlats
till en kvalfullt förvriden mun för hela naturens ångestrop.
Om dessa individualister vänt kulturen ryggen för att hävda sig
som fria naturvarelser, fanns det på annat håll sådana, som ville
slå den gamla kulturen i stycken för att skapa en helt och hållet ny
kultur, den nya tidens uttryck. De italienska futuristerna hörde
till dem och deras förkunnelse tog framför allt sikte på de
originellaste och djärvaste skapelser som nutiden frambragt, maskinerna.
Marinetti utropar i en av sina proklamationer: "Liksom våra
förfäder hämtade material för sin konst ur den religiösa atmosfär, varav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
