Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 okt. 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560 Erik Blomberg
ringar, att inga andra än de kämpande folken och deras soldater
ha rätt att tala om några upplevelser av dylikt slag. Pär
Lagerkvists produktion efter programskriften "Ordkonst och bildkonst"
är direkt inspirerad av kriget och världskrisen. Titeln på hans
diktsamling från 1916 hette "Ångest", det blev grundkänslan i denna
diktning. "Min ångest är en risig skog, där blodiga fåglar skrika."
"Den sista människan" i dramat med detta namn är på samma gång
urmänniskan, den vilda driftvarelsen, blind, ensam i en av hatet och
kölden skövlad värld.
Rummet spränges i dessa dikter och dramer helt enkelt i luften.
De spela liksom så många av de andra expressionisternas i själva
världsrymden eller på ett segment av jordklotet som i Lagerkvists
"Himlens hemlighet". Där blev i alla fall för trångt och hjälten
hoppade av.
Skådespelet ingår i en bok med den betecknande titeln "Kaos",
i mitt. tycke ett av den litterära expressionismens starkaste verk.
Äcklet, ledan vid en djurisk och meningslös tillvaro, stegras här till
en hysterisk kramp, utan att det konstnärliga greppet slappnar.
Problemet som ställes, är helt och hållet individens problem, den
enskilda människans, som plötsligt slungats in i en kaotisk värld, där
hon förgäves söker samla sig och komma till rätta med det
förfärliga virrvarr som omger henne. Pär Lagerkvist liksom många
andra har velat skydda sin ömtåliga världssmärta bakom den
ku-bistiska estetikens brynja. Den isolerade honom. Han brydde sig
inte om människorna, bara om människan, det egna jagets
frälsning. Men den enskilda människan kan inte frälsas annat än i
gemenskap med andra människor. Individualismen gräver sin egen
grav; dess djärvaste talesmän, Nietzsche, Strindberg, bryta helt eller
delvis samman, och kan man inte i dessa nervösa sammanbrott se
ett förebud till ett mera omfattande, till det som skakat världen.
Bakom maktbiologin, den hänsynslösa herremoralen, låg en
svaghet, en oförmåga att behärska de krafter som man frambesvurit
och som en gång lössläppta förvandlade världen till kaos. —
Räddningen måste sökas i en ny känsla av samhörighet, och den kom
redan under kriget för att sedan i revolutionen få en mäktig
resonans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
