Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 okt. 1930 - Händelser och spörsmål - Socialiseringsnämnden om domänverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
Socialiserings- Med sitt betänkande om förvaltningen av statens skogar
nämnden om har socialiseringsnämnden kommit över på ett helt
domänverket. annat område än det som behandlades i dess utlåtande
över statens järnvägar som allmänt affärsverk. Det är
icke längre fråga om en ekonomisk verksamhet, där förutsättningarna för
en monopolistisk organisation äro starkt framträdande och där samhällets
kontroll eller samhällets äganderätt förefalla i särskild grad motiverade.
Tvärtom har man att göra med en näringsgren, vars produkter inte
bara säljas på en marknad med fri konkurrens utan — i mer eller mindre
bearbetat skick — väsentligen utanför det egna landets gränser och
sålunda underkastade växlingarna på den s. k. världsmarknaden.
Att svenska staten är en stor skogsägare kan anses för en historisk
»tillfällighet», och om den ekonomiska liberalismens idéer eller de
enskilda intressen, som togo dessa idéer i sin tjänst, hunnit göra sitt verk
något grundligare, innan den socialistiska reaktionen kom, hade frågan
om staten som skogsägare nu varit en fråga om »socialisering» lik alla
andra, där de borgerliga med kända argument skulle visat upp det
skadliga eller orimliga i att utsträcka samhällets ekonomiska
verksamhet och begränsa enskild äganderätt eller enskild företagsamhet.
Nu finner man i stället, att även de två icke-socialistiska
ledamöterna av socialiseringsnämnden finna det alldeles i sin ordning, att
staten behåller äganderätten »till viss del av den svenska skogen». De
anse t. o. im. att staten bör »i rimlig omfattning förvärva och sätta i
pro-duktionsdugligt skick marker, som icke kunna förväntas bliva kultiverade
av enskilda». D. v. s. staten bör »hellre» göra detta »än konkurrera med
enskilda om köp av i god kultur varande skog». Det längsta de nämnda
två reservanterna inom nämnden sträcka sig i riktning mot en
»avsociali-sering» är att de »anse även den av många omfattade principen oriktig,
att någon minskning av statens totala skogsinnehav ej får ifrågakomma».
Avyttringar böra enligt deras mening icke vara uteslutna, då statens
skogstillgångar kunna befinnas större än som är behövligt för
tillgodoseende av vissa »allmänna intressen». Reservanterna äro nämligen ense
med majoriteten därom, att staten har större möjligheter än enskilda
skogsägare att se landets intressen på lång sikt och att åt
förädlingsindustrierna trygga råvarutillförseln även i framtiden. Men från dessa
utgångspunkter kan man inte låta »räntabiliteten» spela någon
dominerande roll i diskussionen om skötseln av statens skogar. »Därest staten»,
säga reservanterna, »skulle gå in för att betrakta sitt skogsagande som
förnämligast en kapitalplacering, varifrån framför allt största möjliga
inkomst skall uttagas, förfalla enligt vår mening skälen för att staten
skall äga en stor del av landets skogar. Med fog skulle man då i stället
kunna göra gällande såsom nationalekonomiskt riktigare, att åtminstone
en väsentlig del av statsskogarna försäljas till dem, som därav kunna vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
