Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 nov. 1930 - Halvar Khennet: Fredsrörelsen anklagad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 Halvar Khennet
någonsin hade förunnats så storartade möjligheter. Men samtidigt
måste han konstatera, att den man, som skulle kunnat bliva en
Messias för en lidande mänsklighet, icke var vuxen denna sin uppgift.
Detta omdöme kan, utan många ändringar, tillämpas även på
fredsrörelsen.
Vid krigets slut och lång tid därefter var mänskligheten
otvivelaktigt mogen för stora ting, för omvälvande åtgärder, som för
överskådlig framtid skulle ha kunnat utgöra garantier mot ett
upprepande av 1914 års händelser. Majoriteten av mänskligheten ville
fred — och vill så än. Fredsrörelsen hade — och har —
värvningsområden för sina kadrer, som skulle ha kunnat göra de inom
densamma fylkade skarorna till en armé, kvantitativt tillräcklig att
besegra kriget. Varför har man icke denna armé? Emedan man ej
vid värvningen använt ett gångbart mynt!
Tydligare tålat: man har försökt locka massorna genom att för
dem framställa medel till krigets bekämpande, som man med litet
psykologisk blick borde ha förstått icke kunde verka övertygande på
mer än en viss del —och ingalunda någon majoritet — av
mänskligheten. Jag avser avrustningen.
Överallt och allestädes, där fredsrörelsen sökt framträda med någon
aktivitet, har avrustningen varit dess viktigaste slagord, dess
huvudbanér, den väg, vars beträdande ofelbart skulle leda till fred. Andra
medel hava i jämförelse härmed negligerats.
Nu förhåller det sig ju så, att tillvaron av militära anstalter
ingalunda uteslutande innebär ett krigshot, även om så — gudnås —
mycket ofta är fallet. Åtminstone under vissa omständigheter och
förutsättningar får det väl anses vara självklart, att en militär makt kan
utgöra ett fredsinstrument. Även militärer och maktpolitiker få väl
dock icke anses vara dummare, än att de kunna göra en enkel kalkyl
över fördelar och risker av ett militärt företag. Och att därvid
riskerna åtminstone någon gång kunna överväga fördelarna måste ju
anses vara självklart.
Det är denna sistnämnda mycket enkla och mycket näraliggande
reflexion, som gör att en stor del av allmänheten — och visst icke
uteslutande den krigsentusiastiska — à priori är obenägen att gå
av-rustningsvägen, innan andra minst lika goda säkerhetsgarantier på ett
betryggande sätt genomförts. Och det är alltså mitt påstående, att
fredsrörelsen, genom att på sätt som skett skjuta avrustningen i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
