Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 nov. 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600 Erik Blomberg
betraktade som oförenliga motsatser, det se vi nu som motsatta poler
i en och samma verklighet. Tid är evighet, rum oändlighet.
De metafysiska begreppen, som en gång varit symboler, bli för
nutidens människor realiteter. Då jaget i den romantiska
spekulationen sökte genomtränga alltet och sedan frigöra sig från detta allt
för att nå det absoluta, det fullkomliga, följde det skapandets egen
rytm, ty endast genom att lösgöra sig från det som är, kan det nya
bli till, och framtiden skapas.
Vårt förhållande till verkligheten består inte bara i analys, utan
också i skapande; livet självt ter sig allt klarare som en oändlig
skapelseprocess. Det var detta skapande som romantiken drömde
om på det översinnliga planet. En storslagen dröm, en dagdröm.
Den nya romantiken vill förverkliga drömmen, ge den fäste i
jorden. Men tidens romantik får inte se tillbaka som den gamla kom
att göra, den måste se framåt. Den skall inte fly från
verkligheten, utan nyskapa den. Tidens romantik är realistisk.
Det är en gängse fördom, att romantiken till sitt väsen måste
vara världs från vänd, orealistisk. Motsatsen realism—romantik är
så till vida ofruktbar, den bottnar i bristande kunskap både om
romantikens väsen och verklighetens. Verkligheten är inte
stillastående, en gång för alltid given, orörlig, den är tvärtom rörelse,
förändring, ett Överskridande av gränser, ett inträngande i
framtiden, i annat fall skulle ingen framtid finnas. Att ta världen
sådan den är, det är bara en halv realism, att ta den sådan den
kommer att bli, det är den andra hälften — sådan den måste komma
att bli för att alls kunna vara till.
Det är hit jag velat komma med min översikt. I
1800-talsroman-tiken ser jag något mera än bara estetik. Den innebär för mig
tillspetsningen av ett livsproblem, det sociala frihetsproblemet.
Lösgörandet av människans skapande krafter är romantikens
huvudtema, som speglar de väldiga samhällskrafterna i folkdjupet.
Romantikens förlopp har visat — parallellt med historiens — att
individualismen sådan den utformats i den kapitalistiska miljön aldrig
kommer att kunna lösa detta problem. Härskartanken, den
hänsynslösa självhävdelsen, leder till allas krig mot alla, den estetiska
isoleringen från samhällslivet till andlig tvinsot. Å andra sidan
betyder individualismen ett mene tekel för hela nutidskulturen. Den
har sin bakgrund i det "kulturens obehag", som Freud analyserat.
Den enskilda människan känner allt starkare det sociala livet som
en olidlig fångenskap. Men inte endast därför att hennes primi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
