Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 nov. 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidens romantik 601
tiva drifter bindas och förtorkas eller personligheten nivelleras av
den segrande demokratin, utan först och främst emedan hon
känner sig isolerad, vanmäktig, otillfredsställd i sitt arbete. Vad hon
saknar är full gemenskap i samhällsverket, visshet om att hon
bygger upp i stället för att riva ned, att hennes möda bär frukt i
livets och människornas tjänst.
I ett ständigt stegrat tempo ha vetenskap och teknik omformat
våra yttre livsbetingelser, men själva ha vi blivit släpande som
fångar efter utvecklingens järnvagn. Vi behärska inte längre
produktionsmedlen, de behärska oss. Det rapporteras från hospitalen,
att de sjuka i sina skräcksyner inte längre drömma om "makterna",
utan om maskinerna. Måste maskinen bli en demon? Bara den
möjligheten, att de mäktiga redskap som, människan skapat för att
uppehålla livet och samhällsordningen: maskinerna, fabrikerna, när
som helst kunna förvandlas till förstörelseredskap borde mana henne
till besinning.
Endast nya, fria kollektiva former för produktionen och den
mänskliga sammanlevnaden kan rädda kulturen. Först då individen får
gå upp i den kollektiva helheten som en självverksam, skapande
kraft kan han känna sig fri. Individens befrielse kan endast ske
genom massans befrielse. Och endast genom att maskinen göres
till massans tjänare i stället för tvärtom. De stora nutidsmakterna,
maskinen och massan, kunna betyda kulturens undergång, men också
dess frigörelse.
I detta befrielseverk, som inte bära gäller en samhällsklass, utan
det mänskliga samhället självt, människan själv, ha både realism
och romantik sin insats att göra. Vårt läge tvingar oss att söka
sanningen hänsynslösare än någonsin, att skildra verkligheten hur
den än må vara — den realismen kunna vi alltså inte undvara.
Men vi måste också se framåt, sträva efter att förlösa de
produktiva krafterna inom och utom människan, skapa levande värden i
stället för de döda — hur kunde vi då utestänga romantiken, dess
rörelse, dess oändlighetsperspektiv. "I rörelse", heter just en
nutida svensk dikt, som, slutar likt ett ungdomsfriskt eko från
Faustromantikens maning: "Flieh, auf, hinaus ins weite Land!"
Strofen lyder:
Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr!
Oändligt är vårt stora äventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
