Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 nov. 1930 - Stellan Arvidson: Brantings tal och skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRANTINGS TAL OCH
SKRIFTER
Av STELLAN ARVIDSON.
1.
Den socialdemokratiska arbetarrörelsen är ingen lastgammal
företeelse. Om man räknar året 1864, då Marx’ international stiftades, som
dess födelseår, har den ännu inte uppnått sitt tredje kvartsekel.
Generationerna har visserligen under denna tid hunnit avlösa varandra,
av Marx* och Engels* vapenkamrater finns nu ingen enda i livet, och
den generation, som följde dem närmast, Hjalmar Brantings
jämnåriga, håller på att försvinna från stridsfältet. Två generationer och
knappa sjuttio år — det är dock ingen lång tid. Men det vore falskt
att endast räkna med kalla siffror och årtal. Historien tarvar andra
mått. Det finns tidsåldrar, då allt synes stå stilla, då man tar ett
försiktigt steg vart hundrade år. Det finns andra perioder, då
historien likt Lunkentuss drar sjumilastövlarna på. Det ena
tidevarvet arbetar sig med möda fram på hästryggen genom urtidsskogarna,
det andra rusar med expresståg över kontinenterna. Seklens gång
är ingen tillförlitlig tidmätare. Även inom tideräkningen är
relativismen nödvändig. I vanliga fall är det ingen större skillnad mellan
farfaderns och sonsonens värld. Farfaderns tid är för sonsonen
ingen sagotid.
Vår tid utgör undantaget. Så fort har utvecklingen gått, så stora
har förändringarna varit, att vi skulle ha ytterst svårt att komma till
rätta i en tid, som endast ligger femtio år tillbaka. Miljön har
radikalt förändrats. Vårt levnadssätt är ett annat, bostäder och
transportmedel, arbetsredskap och arbetsförhållanden är andra, vår
världsbild är en annan, moraliska och religiösa föreställningar är inte
desamma som då, vår syn på människorna och på oss själva har
genomgått en genomgripande förändring. Det är då inte så
märkvärdigt, att socialismens genombrottstid redan förefaller oss att ligga
långt tillbaka i tiden och att dess huvudgestalter,
genombrottsmännen, hunnit få en sagogloria omkring sina pannor.
Desto svårare och desto viktigare blir under dylika förhållanden
historievetenskapens uppgift. Historien som vetenskap är mänsklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
