Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1930 - Ernst Wigforss: Ryska femårsplanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Ernst Wigforss
tare 9 milj. Men för den egentliga fabriksindustrin och
transportväsendet uppges endast 3,6 milj. Vid femårsperiodens slut beräknas
lönarbetarna utgöra omkring 16 milj. — 13 milj. om lånt- och
skogsarbetare frånräknas. Den egentliga industrin skall ha ökat sitt
arbetarantal till 4,2 milj. Häremot står en bondebefolkning i arbetsför
ålder’på 65 milj. år 1927—28 och 1932—33 enligt beräkningar 70
milj. Revolutionen åstadkom ju de våldsammaste omvälvningar i den
ryska byn. Jorden tillhörde i stor utsträckning adel och
prästerskap. Men av de 16 milj. bönder innehade den relativt lilla
gruppen storbönder (kulaker) betydande områden. Revolutionen och
utvecklingen därefter har gett till resultat ett antal av 26 milj.
bondebruk. Men jordfördelningen blev fortfarande ojämn. Särskilda
jordbruksräkningar åren 1925, 1926 och 1927 anses ge vid handen, att
i de viktigaste jordbruksområdena de 10 proc. större jordbruk
innefattade 30 proc. av den odlade jorden, medan de 30 proc. småbruk
hade endast 6,5 proc. Mellan dessa grupper stå 60 proc. medelstora
brukare med omkring 60 proc. av jorden.
Men agrarproblemet är inte bära ett fördelningsproblem.
Spannmålsproduktionen tycks inte kunna göras effektiv på de små
brukningsdelarna. Skall man alltså låta storbruken utvidgas och
småbrukarna bli lönarbetare hos kulakerna? Eller bryta ner gränserna
och bilda kollektiva storbruk? Grinko anser självklart, att den
socialistiska Sovjetunionen endast kunde gå den senare vägen. Och
han beskyller visserligen inte direkt Bucharin och högeroppositionen
för att vara storböndernas talesmän, men deras politik skulle ha
stärkt den borgerligt kapitalistiska andan genom att lita på
storbondebruken för spannmålsodlingens utveckling och fördröja
kollektiviseringen. Den ursprungliga femårsplanen räknade med att 27 milj.
hektar skulle läggas under den socialiserade sektorn, 5 milj. i de
stora sovjetbruken och 22 milj. i de kollektiva sammanslutningarnas
jordbruk. Det skulle betyda att 6 milj. individuella bondebruk
kol-lektiviserats. Nu räkna ledarna för kollektiviseringsrörelsen, att efter
fem år hälften av alla bondebruk och 60 proc. av den odlade
arealen skola ha övergått i gemensamhetsformen, och Grinko anser icke
beräkningen överdriven. Det är endast storbönderna, säger Grinko,
som man numera kan skrämma med kollektivjordbruken.
Grinko ägnar för övrigt ett intressant kapitel åt frågan om den
kommunistiska rörelsens ställning till bönderna, och den nuvarande
kursen anser han vara en direkt fortsättning av Lenins linje: "att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
