Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 Nat Ellgw
stora olydiga barn på 30—40 år räcker det inte med käppen och
därför har hon funnit på ett finurligare sätt: hon ingår
samvetsäktenskap (som hon påstår) med den beständigt överförfriskade betjänten
och låter sin sonhustru, mamman till ungdomarna, prata slang, röka
omåttligt med cigarretter och antyda något om en hemlig älskare.
Dessa den äldre generationens "utsvävningar" göra ett så
förkrossande intryck på ungdomarna, att de känna sig skamsna och falla till
föga — mest sedan herrarnas apanage och damernas nålpengar hotat
bli indragna dock.
Uppslaget att bussa ihop två så motsatta generationer som den
nuvarande och våra far- och morföräldrars är som dramatisk idé mycket
tacksam. Skada bara, att det här genomföres alldeles för bra —
det blir nämligen för mycket avbasningar till slut. Bara för en
stund kan det förnöja att inte veta vern som är vems av herrarna
och fruarna, av vilka var tar den andras, men det måste vara metod
i galenskapen, så att inte alla blandas ihuller om buller. Den
notoriska glömskan under två tre generationer igenom, vem man
egentligen är gift med, verkar inte bära slarv utan ärftlig belastning.
Spel och regi i detta stycke ger icke anledning till anspänning av
de allra yttersta konstnärliga krafter men allt som kunde göras och
ges blev gjort och givet.
Som en mer spontan konstnärlig livsyttring1 får man uppfatta
reprisen av Strindbergs Gustav Va\sa på samma teater. Diktarens
årsdag (i jan.) plägiar eljest vara enda tillåtna tid för uppförande av
hans dramatik. Men att spela eller inte spela Strindberg är en
ömtålig fråga och kan ses ur mer än en synpunkt. Då vi nu helt
oförmodat fått det ståtligaste av hans historiska dramer, är det bära att
vara tacksam och konstatera, att verket sällan fått ett mer inspirerat
framförande.
Reprisen framkallar möjligen en undran, varför detta
monumentalverk i svensk dramatik, som inte är mer än ungefär 30 år gammalt,
icke givits här på snart tio år? Det är ju icke ett tråkigt "historiskt"
drama utan sprudlar av inre liv och dramatisk spänning. Den
skissartat friska karaktärsteckningen, huvudfigurens auktoritativa pondus,
prins Eriks genialt upplinjerade Hamletfigur, inledningsscenens rappt
överdådiga anslag med de hetsiga, korthuggna replikerna, som
genast rulla upp ihela situationen, o. s. v. Det är en väldig
plafondmålning av ett helt historiskt skede och ett bland de viktigaste i vår
historia.
Framförandet på Oscars var, som redan sagts, på enskilda händer
en stor konstnärlig triumf för teatern. Beträffande regin kunde man
möjligen känna sig besviken över att icke finna några nya synpunkter
och arrangemang utöver tidigare kända (1923). Dräkter och
dekorationer föreföllo rent torvtiga i jämförelse med vad man blivit
bortskämd med i utstyrselväg i långt obetydligare stycken.
För det i vår stad hemlösa sociala dramat, med eller utan tendens,
kunde Nya Intima Teatern (direktion Ingeborg Mattsson) tänkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
