Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T E A TE R
Av NAT ELLGAR.
Om Markurells i Wadköping också inte är Swedenhjelms i ny
upplaga, saknar den i alla fall inte viss inre frändskap med föregångaren.
Båda äro till lustspel omvandlade tragedier och båda äro, vad man
med ett nybildat ord kunde kalla: romankomedier. Hjalmar
Bergman har själv uppfunnit genren och varit sin egen talangfulle
scenbearbetare. Hur är det: kallas han inte ibland vår nye Strindberg?
Markurells skall nog inte föreställa en presskopia av svenska
folket i gemen — man kunde tänka sig, att den bara vill visa
människorna sådana de i största allmänhet äro. Men först och främst
äro de (Markurell-typerna) produkter av en frustande frodig
romanfantasi och mer bevis på, hur förf. tänker sig verkligheten än hur
denna verklighet i grund och botten är. En jämförelse med
80-tals-realismen och Zolas* tidevarv ligger nära till hands. Bergman
frossar i att bre’ på tjockt med färgen och måla till sina figurer på ett
litterärt Zorn-manér, som väl inte har. sin motsvarighet i samtida
svensk litteratur. Ingen tar sig an sin diktnings älsklingsbarn — utan
att förta* sig på dem — som han. Ingen knogar och arbetar, fröjdas
och lider, ler och gråter, alltnog lever med dem som han. De äro
kärnfriska, ursunda, livsbejakande, dessa människor, och vädja
oemotståndligt till känsla och fantasi.
Markurell själv, denne praktoxe av småborgerligt tyranni och
ansträngt andfådd viktighet, är givetvis i alla avseenden huvudfiguren.
Han yvs och pöser, stånkar och åbäkar sig, är skrämmande grotesk i
all sin förfärande despotism och åter ömkligt mänsklig i
förkrosselsens ögonblick: då beskedet om sonens verkliga börd hotar kolossen
att rämna i stycken. Det momentet är höjdpunkten — en hej
dundrande knock-out-scen, där Markurell går i golvet för full räkning.
Om realismen i Markurells är 80-tal, är Dramatens regi 90-tal,
vilket inte innebär någon motsägelse eller otidsenlighet. Spelet gick
i ett väldigt tempo, främst tack vare den nya vridscenen, som gav
något kaleidoskopiskt åt föreställningen. Det passar inte illa hop med
styckets allmänna ända förresten.
"Farmors revolution" (Oskars-teatern) låter lovande men inte
särskilt blodigt. Utan att vara blodtörstig känner man dock längtan
efter ett socialt skådespel med modernt ämne som omväxling med
all erotiken. Men det är visst bära i Tyskland man vågar sig på så
"•obehagliga" saker.
Revolutionen på Oscars är mer ett "oprør" på narri, riktat mot
den yngre generationen för en gångs skull. Inte mindre än fyra
olika par gå omkring med tilltrasslade äktenskap och det är till dessa
■obotfärdigas tuktan farmor tar fram sin stöddiga käpp. Men åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
