Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Nat Eltgw
skall man ju inte tala och om skådespel, som inte äro skådespel, inte
heller... Som miljöskildring från "då seklet var ungt" framkallade
stycket kanske månget igenkännande leende hos alla dem, som voro
med, då det begav sig, men för hela den nu levande generationen
saknades till och med denna litet fadda doft ur minnets rosengård.
Inte utan vissa vemodiga betraktelser över stora, ädla föresatsers
och den friska arbetsviljans otacksamma belöning här i världen (då
pengar och krafter svika), lämnade man denna teaters verksamhet åt
dess öde: — glömskan.
Skäl för namnet konstnärlig föregångsteater, den främsta i hela
världen, gör däremot i hög grad den judiska Hahlman, som förärat
vår stad med ett första besök denna höst.
Det är en lång historia av nöd och umbäranden, av hänsynslös
offervillighet, omänskligt arbete och brinnande hänförelse i konstens
tjänst med denna teaters dock så korta historia. Habiman tillkom
vid tiden för ryska revolutionen 1917 och den hebreisk-talande
truppen fick sin första skolning hos ryssarna, närmare bestämt Tredje
Studion i Moskva, under Wachtangows regi (Meyerhold och
Stanis-lawski "hade inte tid"). Vad den framför allt fick lära var disciplin,
arbete, rutin och en ytterligt precisionssäker scenisk drill.
Det är onekligen mycket märkvärdigt, att man kan hänföras och
ryckas med av en föreställning, där man inte förstår ett ord av vad
som sägs på scenen. Den andlösa uppmärksamheten och blickstilia
tystnaden, då Habiman spelar, är i alla fall bästa beviset för dess
makt över publiken. Och dock är det bara plastik och mimik, som
framkallar denna tändande, fascinerande verkan. Av innehållet
behöver intet väsentligt gå förlorat tack vare programredogörelsen, som
är fullt tillfyllest till förklaring av vad som tilldrar sig på scenen.
Det förträffliga utförandet ombesörjer resten.
De bilder, som rullas upp på Habimans scen, äro målade svart i
svart mest. Det är vandringsfolkets evigt osälla färd kring jordens
alla länder, som bildar huvudmotivet. Religionen spelar också en
.mäktig roli i denna teater, så mäktig, att själva scenen blir ett
heligt rum och uppförandet en kulthandling. Skådeplatsen är i regel
en synagoga, dit allt judafolket ju församlas, från rabbiner till
tiggare — en praktisk och särdeles användbar scen alltså. Det blir ett
brokigt österländskt virrvarr av sällsamt folk och sällsamma
stämmor.
Habimans program består av gamla legender och religiösa sägner.
Vi fick här se två sådana legender, Dybbuk och Golem, lika
fantastiska till händelseförloppet som övernaturliga till själva sin
upprinnelse. Vad som främst av allt fängslar emellertid är, som sagt,
denna hypnotiserande, allt annat intresse uppslukande
skådespelarkonst, vartill något motstycke icke finnes i hela världen. Man får
ett begrepp om vilka mödor arbetet kostar, då man hör, att intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
