Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 43
stycke framföres inför publik utan att ha repeterats minst 200
gånger. Här har skådespelandet gjorts till vetenskap.
Från den andakts fulla högtidligheten i Habimans uppvisningar,
vilken knappast tillät en hand att röra sig till applåd, hamnar man till
äventyrs mitt opp i Komedi-teaterns lätta och lättsinniga nutidsvärld,
där framför allt kvinnorna äro lätta som Rigoletto-visans fjun. Det
är som att från en gotisk katedral komma direkt in på Maxim (det
i Paris förstås).
Det inledande lustspelet Trio är väl inte det allra lättaste bland de
lätta men titeln låter ana vad slags ämne det rör sig om. Just
därför kan det saklöst hoppas över.
Flott och oljat som ett fulländat arbetande maskineri framfördes
denna särdeles enkla sak av Komediteaterns ensemble —
framkallande den reflexionen, att det i alla fall måste vilja alldeles särskilda
utförselgåvor till för att göra något fängslande och underhållande
av så enkelt och från det vanliga lustspelets allmänning hämtat
stoff. Stycket självt däremot framkallar inga som helst reflexioner.
Litet mer för "själen" hoppades man det skulle bli i den ryska
pjäsen Det enda råtta (Fjodor Tserenkov). Den på våra scener av
någon obegriplig anledning totalt obefintliga nyryska dramatiken gör
här en något obestämd och tveksam debut. Något om de s. k.
verkliga förhållandena i det nuvarande Ryssland ger den i varje fall inte.
Det är •emigrant-dramatik, tillkommen någonstans i Paris eller vid
Rivieran på behagligt avstånd från Moskva. Ämnet kan vara taget
ur något västeuropeiskt pressorgan — till den grad ovederhäftig
verkar skildringen av det speciellt sovjet-ryska. Förf. vet helt
enkelt alls ingenting om detta. Dessutom äro förhållandena mellan de
agerande så krångliga och orediga, att man knappast får någon
sympati för tsar-ryssarna heller — om nu det har varit förf :s mening?
Vi vänta alltså på den verkliga ryss-pjäsen. Varför kommer inte
"Rost", Circhon-Ouspenskij’s originalbilder ur sovjet-ryskt
vardagsliv, upp på någon Stockholms-scen? Ur den står ryss-stanken frän
som härsken vitlök redan vid läsningen!
Komedi-teatern hade otur även med sitt tredje program, Han,
livligt omdiskuterat skådespel av Savoir. Det är ett underligt
spörsmål förf. här rest. En förrymd dåre, som tror sig vara Gud Fader
själv, laborerar med sitt inflytande över människorna och lyckas
hypnotisera bl. a. en hel ateistkongress att sätta tro till hans
predikningar.
Savoir jobbar i själsliv, det är tydligt. Han är förbryllande som
Pirandello och älskar att komma med överraskningar och mystik som
han... Även personer med den djupaste religiösa övertygelse
förlora ibland fotfästet inför de spratt verkligheten spelar dem (och oss
alla). Här visas nu, att också en ateist i en förtvivlad situation kan
sadla om och tro på raka motsatsen till sina ateistiska grundsatser
och bli — religiös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
