Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 22 febr. 1931 - Karl Hildebrand: Agrarrevolutionen i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Àgrarrévokttionen i Ryssland 168
miljoner desjätiner (a l,i hektar, alltså 308 miljoner hektar), varav
101,7 miljoner desjätiner kommo på godsen, 138,8 på bondejorden
och 29,5 tillhörde staten (Dubrovski, sid. 11). Ett vanligt
bruk-ningssätt för godsjorden var utarrendering till kringboende bönder
av vissa arealer, varvid bönderna brukade jorden med egna dåliga
redskap och egna dragare samt avlämnade i arrende viss del av
skörden. Naturligtvis funnos även modernt skötta storgods, men för det
mesta uppfyllde ej godsen den samhällsuppgift, som tillkommer dem,
nämligen att gå i spetsen vid jordbrukets rationalisering.
Godsägarens intresse var att få in det mesta möjliga av
bönderna-arrenda-torerna och dessa levde vanligen i svårt ekonomiskt betryck;
ingendera parten ville eller kunde investera kapital och följden blev
stillestånd eller tillbakagång av hela jordbruksnäringen.
Åt samma håll inverkade böndernas organisation i byalag. Den
jord, som tilldelades bönderna 1861, blev ej deras individuella
egendom, utan innehades kollektivt av byalaget. Jorden skiftades ej,
utan varje bonde fick jordbitar långt från varandra med
omregle-ring av jorden efter familjernas storlek med vissa års mellanrum.
Byalaget var gemensamt ansvarigt för skatter och avgifter. Inom
några områden var denna organisation ej genomförd, men man får
räkna med att ungefär 80 procent av bondehushållen stodo inom dess
ram. Någon eggelse till individuella ansträngningar fanns givetvis
ej, eftersom en bättre skött jord inom kort kunde tagas ifrån
brukaren och lämnas till någon annan bonde. Systemet bidrog sålunda
att hålla jordbruket nere på en låg ståndpunkt. När inga
möjligheter till dess rationalisering funnos, behärskades bönderna av
önskan att få mera jord och denna primitiva jordhunger har varit
bestämmande för bondepolitiken. På landsbygden uppväxte ett
talrikt jordproletariat, vilket hängde fast vid byarna och ytterligare
sänkte kulturnivån.
Man får nämligen taga med i räkningen, att denna var mycket låg.
Före revolutionen torde flertalet av landsbygdens befolkning
antingen ha varit analfabeter eller ägt en mycket bristfällig kunskap i
läsning och skrivning. Under det senaste decenniet ha ansträngningar
gjorts att med undervisning omfatta både barn och vuxna, men då
folkmängden växer årligen med mellan 3 och 4 miljoner och skolorna
på många håll äro dåliga och lärarna ytterst illa avlönade, torde
undervisningen av några miljoner vuxna motvägas av att minst lika
mänga miljoner barn ej få verklig undervisning. Kongresser fatta
oavbrutet beslut om "analfabetismens likvidering", som det heter,
men de läs- och skrivokunnigas antal synes vara ungefär detsamma
som förut. Det brister särskilt i modern jordbrukskunskap. År
1895 beräknades landstingsförbundens (semstvos) stab av agronomer
till 134, varjämte regeringen anställt 14. År 1915 var det
sammanlagda antalet uppe i 5,000, vilket ju innebar en förbättring, men
fortfarande var alldeles otillräckligt (Dubrovski, sid. 27). Femårspla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
