Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 22 febr. 1931 - Händelser och spörsmål - Arbetstvång och tvångsarbete i Sovjetunionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 191
icke textilindustrin) arbetar emellertid numera med endast fyra dagars
arbetsvecka, varvid var femte dag blir fridag. Lagstadgad semester
åtnjutes under minst 14 dagar.
Socialförsäkringen omfattar rätt till läkarvård, sjukpenning, understöd
till sjuk familjemedlem, hjälp till barnaföderskor, invaliditets- och
ålderdomspension samt begravningshjälp.
Arbetarnas intressen skola bevakas av en av dem vid varje företag*
vaid fabrikskommitté, som utgör lokalorganet för fackförbundet.
Av det föregående torde framgå, att arbetstvånget icke är någon
ny princip i sovjetrysk lagstiftning. Den frågan uppställer sig
emellertid nu, huruvida icke femårsplanens framdrivande givit anledning til!
en väsentlig skärpning av detta tvång. Denna fråga måste med stöd av
de i den engelska boken framlagda dokumenten obetingat besvaras med
ja. Genom dekretet av den 9 oktober 1930 har allt utbetalande av
arbetslöshetsunderstöd upphört, på den grund att totalunderskott på
arbetare råder i landet, varvid bristen är särskilt kännbar inom vissa
områden, dit man nu vill tvinga arbetslösa från andra håll att övergå.
I stället för de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna ha numera
inrättats s. k. »byråer för arbetskadrer». Dessa byråer, vilka skola arbeta
i nära kontakt med fackföreningarna, ha till uppgift att dels anvisa de
arbetssökande lämpligt arbete, dels från arbetslöshetsregistret avföra
var och en som vägrar utföra sålunda anvisat arbete, dels slutligen tillse
okvalificerade arbetares utbildning inom sådana branscher där brist råder
på kvalificerade arbetare. På landsbygden ha inrättats särskilda
»rekryteringskontor». All anställning av arbetskraft skall ske genom
kaderbyråerna eller med deras medgivande.
Trots den rådande bristen på arbetare ha icke alla kategorier av
befolkningen rättighet att genom kaderbyråerna erhålla arbete, utan detta
är förbehållet arbetarnas klass, fattigbönderna och dem som fullgjort
sin värnplikt i röda armén.
»Desertörer», d. v. s. sådana personer som utan giltig anledning lämnat
sitt förutvarande arbete, registreras särskilt och äga icke rätt att erhålla
arbete inom industrin förrän sex månader förflutit. De anvisas i stället
enklare kroppsarbete i stora arbetslag (»kulisarbete»). Om de vägra
utföra även sådant arbete, strykas de helt och hållet från registret.
Enligt ett den 15 december 1930 utgivet dekret skall det täta ombyte
av arbetskraft, som hittills förekommit — exempelvis vid kolgruvorna,
där levnadsförhållandena varit särskilt svåra — motverkas genom en
»systematisk kampanj mot alla desorganiserande element inom produktionen».
Arbetarna böra i möjligaste mån förmås att, eventuellt mot extra
förmåner, binda sig för viss tidsperiod vid det företag där de äro anställda,
dock för högst 3 år. Vad timmeravverkningen angår, ha bysovjeterna
erhållit befogenhet att åtaga sig timmeravverkning i sådana distrikt, där
detta beslutats på allmänt möte av byinvånarna. Här har alltså
bykol-lektivet erhållit befogenhet att tvångsvis förfoga över den enskilde
bondens arbetskraft. Till yttermera visso ha myndigheterna fått rätt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
