Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 22 febr. 1931 - Händelser och spörsmål - Den spanska krisen - Arbetstvång och tvångsarbete i Sovjetunionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fast vid. Det synes emellertid tyda på att krisen ännu icke kan anses
övervunnen.
I alla händelser torde man kunna räkna med att de närmaste
månaderna måste medföra ett avgörande i ena eller andra riktningen och
sannolikt så, att åtskilliga av oppositionens krav komma att tillmötesgås.
Arbetstvång och tvångsarbete i Sovjetunionen.
Den engelska regeringen har med anledning av
diskussionen om det ryska tvångsarbetet låtit verkställa
en utredning i form av en »blå bok» rörande
arbetslagstiftningen i Sovjetunionen. Denna bok börjar med
anförandet av artikel 9 av den ryska sovjetrepublikens konstitution.
»Republiken betraktar det som varje medborgares skyldighet att arbeta.»
Denna bestämmelse har ju varit gällande allt sedan revolutionens början.
På revolutionsmonumentet utanför Moskvas sovjet står också inristat:
»Den som icke arbetar, skall icke heller äta.» Att arbetstvång råder i
det nya Ryssland är således varken någon nyhet eller något som
sovjetmyndigheterna själva förneka. Men de göra gällande, att de i
gengäld vilja skapa en trygghet för det arbetande folket, som icke finnes
i de kapitalistiska länderna.
Den alltsedan år 1922 gällande allmänna arbetslagen återgives i sin
helhet. Denna lag utgår ifrån att var och en frivilligt skall skaffa sig
lämpligt arbete. Men redan i elfte artikeln förklaras: »I undantagsfall
(till hjälp vid naturkatastrofer eller vid brist på arbetskraft vid för
staten viktiga arbeten) må alla medborgare i den ryska sovjetrepubliken
(med vissa undantag) tvångsvis inkallas till arbete genom beslut av
sovjetregeringen eller dess därtill befullmäktigade organ.» Undantagen
äro minderåriga, män över 45 och kvinnor över 40 års ålder, sjuka eller
eljest arbetsoförmögna personer, barnaföderskor samt mödrar som amma
barn eller hava att försörja barn under 8 år.
I själva arbetet, vare sig detta är frivilligt eller tvångsvis åtaget, är
arbetaren underkastad noggrant stadgade skyldigheter, men åtnjuter i
gengäld skydd och kan utöva inflytande vid företagets ledning.
Arbetsvillkoren bestämmas i allmänhet genom kollektivavtal ingångna mellan
statsföretagens ledning och de monopoliserade, under kommunistisk
kontroll stående fackförbunden. Dessa avtal gälla alla löntagare oavsett om
de äro medlemmar av föreningarna eller icke. Där arbetsavtal icke slutits
för viss tid eller för visst arbete, äger löntagaren när som helst bryta
avtalet, dock först efter viss uppsägningstid (högst sju dagar, art. 46).
Arbetsordning för varje företag fastställes genom överenskommelse mellan
arbetsledningen och fackförbundet och skall godkännas av yrkesinspektör.
Vidare skall arbetaren vara skyldig utföra visst genom särskilda normer
fastställt arbetspensum för varje tidsenhet. Även dessa normer skola
bestämmas genom avtal mellan arbetsledningen och fackförbundet.
Arbetstiden är i allmänhet högst 8 timmar, numera enligt en
särskild lag inom större delen av näringslivet inskränkt till 7 timmar och i
vissa tyngre industrier 6 timmar. Varje vecka äger arbetaren rätt till
minst 42 timmars sammanhängande vila. Större delen av industrin (dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
