Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 27 mars 1931 - In- och utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 In- och utrikes
mycket. Alla kunna inte få vara med och arbeta, därför att en del av
arbetskraften räcker till för att frambringa allt som kan säljas och
mer till. Varför inte låta alla vara med om arbetet och inkomsten men
med kortare arbetstid?
I ETT CIVILISERAT SAMHÄLLE skulle det vara naturligt att
betrakta arbetslöshetsfrågan som ett problem om bästa sättet att
fördela ledigheten, fritiden mellan olika medborgare och för varje
medborgare särskilt. Om vi också inte förmådde eller inte brydde oss
om att producera mera än vi för närvarande göra under en depression,
skulle det med en rimligare fördelning vara nog för att ingen skulle
behöva lida nöd eller leva i otrygghet och fruktan för morgondagen.
Arbetslöshet skulle endast betyda ledig tid, och hur stor skulle den bli ?
Om vi inte ta den allra svåraste kända depression, utan räkna för ett
år med en genomsnittlig arbetslöshet på 15 proc, blir det ungefär
sex veckors fritid per man. En semester på sex veckor kan tyckas vara
en utopi, när man just håller på att slåss för att få ett minimum på
sex dagar inskrivna i lagen i st. f. fyra. Men det är skäl att komma
ihåg att ledigheten d. v. s. arbetslösheten redan finns, fastän mycket
ojämnt fördelad, och att det bara är inkomsten som fattas.
SEX VECKORS SEMESTER, femdagarsvecka, fyrtio timmars
arbetsvecka — det är alltsammans bara uttryck för att man väljer
ledighet framför ökade inkomster i materiella ting och personliga
tjänster. Det finns mycket som talar för ett sådant val, då det
materiella välståndet kommit upp till en viss gräns. Man behöver inte
vara asket för att undra över en del av de behov, som människor
jäkta för att tillfredsställa. Men det är inte rimligt att resonera, som
om arbetarklassen i vårt eget land, för att nu inte tala om länder där
standarden är lägre, nått fram till sådana inkomster, att förbättringar
i läget endast eller i alla händelser främst måste sökas i förkortad
arbetstid. Låt vara att man kan tala om en överproduktion av
livsmedel, åtminstone av spannmål till bröd, och att även de breda lagren
i stort sett få sina behov på den punkten tillfredsställda. Men redan
då man kommer till kläder och skodon och husgeråd bör man vara en
ovänlig optimist för att tycka, att de redan produceras till övermått i
världen. Och det grundläggande behovet av sunda bostäder med
rimliga utrymmen är så långt ifrån fyllt, att en "överproduktion" synes
vara den minst aktuella av alla farhågor. Det är väl inte heller
nödvändigt att uppfatta internationalens resolution med dess "bibehållen
Jön" som ett uttryck för en sådan tankegång. Kampen för åttatim-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
