Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 27 mars 1931 - Gunnar Myrdal: Socialism eller kapitalism i framtidens Amerika?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 Gunnar Myrdal
är svag i Amerika, och den tycks inte ta sig. Antalet
fackföreningsmedlemmar har ju minskats oerhört sedan 1920. Även när rörelsen
varit som starkast, har den egentligen blott omfattat sådana
arbetargrupper, som varit i särskilt hög grad skyddade för konkurrens,
antingen genom den nödvändiga yrkesutbildningens längd (vissa
kategorier av järnvägsmän) eller genom naturliga, lokala monopol
förutsättningar (byggnadsarbetare i storstäderna). Hela järn- och
stålindustrin är praktiskt taget oorganiserad, likaså större delen av
metallindustrin, verkstadsindustrin, den kemiska industrin,
pappersindustrin, textilindustrin o. s. v. Framförallt har det visat sig nästan
omöjligt för fackföreningsrörelsen att tränga fram inom den
produktion, som är mest typisk för modern amerikansk kapitalism, nämligen
stor- och massproduktionen, alltså inom den del av industrin, där
mer än eljest yrkesskickligheten i gammaldags bemärkelse utträngts
genom maskiner och "vetenskaplig arbetsledning".
Den fackliga arbetarrörelsen i Amerika är emellertid ej blott svag
rent kvantitativt sett. Den saknar överhuvudtaget den anda, som
gör en fackföreningsrörelse till arbetarrörelse i västeuropeisk
mening. Den utgör egentligen blott en organisationsform för
arbetarklassens aristokrati — de högst utbildade och högst betalda
arbetargrupperna — och den tjänar deras rent privatekonomiska intresse
att stegra sin inkomstnivå. Den mentalitet, som uppbär rörelsen, är
därför rent borgerlig. Medlemmarna i en fackförening äro
sammanslutna direkt i syfte att skaffa sig större inkomster, och andra
syften äga de icke. De se alls icke en uppgift i att bekämpa eller
reformera det härskande produktionssystemet, ej heller att
åvägabringa en allmän höjning av hela arbetarklassens villkor. Arbetarna
utom facket komma dem mindre vid. Fackföreningarna äro med
andra ord icke burna av en klassolidaritet utan av en yrkes solidaritet,
en motsats som just betecknar den borgerliga, den icke-socialistiska
mentaliteten. Framförallt hyser man intet intresse för de icke
yrkes-utbildade arbetarna. Målmedvetna ansträngningar att sprida
fackföreningsrörelsen över vidare områden vinna föga genklang hos den
stora massan av fackföreningsmedlemmar.
Fackföreningarna äro därför oftast lokala yrkesförbund, ej
industriförbund. Sammanslutningar i högre enheter existera, men äro
icke starka. Decentralisering är regel. Kollektivavtalen äro oftast
lokala. Just sammanslutningarnas karaktär av i första hand
lokala yrkes föreningar går väl ihop med deras ofta slutna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
