Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 27 mars 1931 - Nils Beyer: Borgerlig och socialistisk litteraturkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Borgerlig och socialistisk litteraturkritik 235
nets skiftande meningar. En konkret social innebörd, propaganda för
ett aktuellt krav i nuet, degraderar den till föraktlig tendensdikt —
det är kontentan av flertalet borgerliga kritikers granskningsarbete.
Inte blir heller situationen bättre, när man söker förena den
estetiska värderingen med en abstrakt platonism. Det faller "i mina
händer ett nummer áv Aftonbladet, där John Landquist anmäler Arnold
Zweigs krigsbok "Striden om sergeant Grischa". Han prisar
romanens konstnärliga värde, på den punkten äro vi ense. Men sedan
karakteriserar han motivets kärna som "en idéstrid mellan makt och
rätt". Verkliga förhållandet är, att boken är en av de få klart
socialistiska krigsböckerna, med kriget konsekvent framställt mot
klasssamhällets bakgrund. Detta blekes nu av med begreppen "makt" och
"rätt", med idéer, uppfattade så där i största allmänhet. Man kan
också säga, att det är en strid mellan starkare makt och svagare makt,
mellan en generals rättsuppfattning och en annans. För Arne Forssells
stadsfullmäktigekandidat är det "rätt’ att rusta för öst er sjöpolitik, för
mig är det ’rätt’ att avrusta. Idéerna bli meningslösa, om man inte
anger deras sociala innehåll.
De borgerliga kritikerna befinna sig i själva verket i följande
dilemma. Å ena sidan tillhöra de socialt bourgeoisin och sälja sin
arbetskraft till en konservativ press, som försvarar fåtalets överflöd
mot de fattiga, som uppmuntrar den internationella
rustningskapitalismen och samtidigt ordar om "fosterlandsförsvar", som över huvud
i sin politik företräder den sociala cynismen, låt vara "kristligt" eller
"nationalekonomiskt" draperad. Å andra sidan vilja kritikerna —
mitt i denna på all idealism blottade miljö — bedöma konsten efter
den traditionella humanismens upphöjda ideal. Följden blir denna
nästan överallt skönjbara motsättning mellan konservativ
socialpolitik och kulturpolitik. Kritikerna måste lyfta upp sina ideal i
abstraktionens tomrymd, men det är i det jordiska, kämpande samhället,
dessa borde förverkligas. De bli "objektiva", halvkristna platoniker
som John Landquist och radiokrönikören Ivar Harrie, "rena" esteter
som Bo Bergman och Anders Österling eller orediga "katoliker" med
våldsamma pretentioner på aktualitet som Sven Stolpe. Under "den
politiska neutralitetens" skyddande förklädnad dölja de sin instinktiva
ovilja mot sociala förändringar över huvud. De fly verkligheten =
samhället, och konsten blir tillflyktsorten, en lycksalighetens ö,
överstrålad av Platons idéhimmel, där de begära att få vara i fred för det
politiska "käbblet". Tacka vet jag då salig Carl David af Wirsén lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
