Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 27 mars 1931 - Nils Beyer: Borgerlig och socialistisk litteraturkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 Nils Beyer
samhället ryggen och liksom Vilhelm Ekelund i dikt och af oristik
ger sin personlighet, uppställer han ett mänskligt ideal av mer eller
mindre suggestiv verkan, ett ideal, som även har en moraliskt
värder-bar sida. Till och med kärlekspoesin äger en social innebörd genom
det kvinnoideal, mannens docka eller mannens kamrat, som diktaren
besjunger. All konst är propaganda. Om författaren inte vill något
annat, vill han åtminstone viljelöshet.
Jag "kräver" inte av diktarna sociala intressen, ännu mindre
socialistisk övertygelse. Man får ta dessa oberäkneliga människor, sådana
som de äro. Inte heller begär jag, att litteraturkritikerna böra vara
socialister. Kritiken kan också vara konservativ, religiös, kapitalistisk,
nationalistisk, men den skall taga ställning och själv vara medveten
om, var den står. I själva verket är den estetiska kritiken, även den,
politisk, när den låter de konstnärliga synpunkterna slå ihjäl de
politiska. Den traditionella underskattningen av "tendensdikt" är själv
tendentiös, men den synes i allmänhet sväva i okunnighet härom.
Jag tar på måfå ett exempel. Nyligen spelades i Stockholm Thit
Jensens skådespel "Storken", som trots en ensidig motivering är en
djupt allvarlig anklagelse mot den danska strafflagens paragraf 193,
vilken dömer till straffarbete upp till åtta år för fosterfördrivning.
Däråt gav teaterkritikern i Dagens Nyheter som högsta beröm, att en
scen ger "en äkta och skakande bild av den unga flickans förtvivlan,
(så) att man med ens är uppe i livet igen, glömmer att det är något,
som skall bevisas i pjäsen, och gläder sig åt skildringens sanning, åt
det enkelt mänskliga i denna vardagstragik". Enligt Bo Bergmans här
(han röjde sedermera något större förståelse i en veckotidnings
enquéte) uttalade mening är alltså patos för räddning av olyckliga
människor "något som skall bevisas", vilket inte hör "livet" till. Han
"gläder sig åt skildringens sanning" — sanningen är, att enbart i Sverge
efter approximativ beräkning hundra tusen kvinnor årligen drivas till
foster fördrivningens martyrium. En ledarskribent i Dagens Nyheter
har också med rätta förfäktat, att bot måste rådas på detta
nödtillstånd. Teaterkritikern i Dagens Nyheter propagerar i "livets" och
"sanningens" namn likgiltighet inför detsamma.
Jag har inte velat särskilt schavottera Bo Bergman, men det
anförda är typiskt. För denna estetik synes konsten vara ett väsen,
alltför upphöjt att "fläckas av de samhälleliga dagsstridernas bläck och
blod. Konsten skall ha ett "evighetsvärde" (vad det nu kan betyda)
som den riskerar att förlora, därest den förskriver sig till en av dyg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
