Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Nils Andersson: Krigsfångar och inbördeskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGSFÅNGAR OCH
INBÖRDESKRIG.
Av NILS ANDERSSON.
Två bokomslag bära bilden av en ung man med intelligent och fint
utseende; en smula vemodigt blicka hans ögon mot betraktaren.
Skulle man kunna tro att denne unge man varit med om 7 års fasor av
nästan obeskrivlig natur ? Men så är det. Den unge mannen är nämligen
författaren till Armén bakom taggtråden och Mellan röd och vit.
Dessa två böcker stå icke de mest utropade krigsböckerna efter. Men
de skildra icke livet vid fronten, de skildra det stora krigets mera
undanskymda offer, de som hamnade på krigets bakgård,
krigsfångarna. Närmare bestämt de tyska krigsfångarna i Ryssland och
Sibirien.
Man har tänkt att de som blevo fångna skulle haft en avundsvärd
lott i jämförelse med dem, som voro utsatta för frontens lurande död.
De hade ändå livet i behåll när kriget var över. Men E. E. Dwinger,
författaren till de båda ovannämnda arbetena, gör slut på den
illusionen. Åtminstone de som råkade i rysk fångenskap kunde avundas
de som blevo kvar i kulregnet. Ty behandlingen av dessa fångar
var omänsklig. Döden skördade också mycket flitigt bland dem. Och
de som trots alla lidanden och vidrigheter bärgade livet kommo
slutligen in i ett nytt äventyr av det mest skakande slag. I varje fall de
tyska fångar, som först fingo framnöta en flerårig jämmerlig tillvaro
i de sibiriska fånglägren och sedan dela lidandena med Koltsjaks
sibiriska vita armé, då den blev slagen av bolsjevikerna 1919—20.
Till dessa hörde författaren till dessa två böcker, vilka i det
stora hela ha karaktären av dagböcker och fördes under hela den räcka
av år hans fångenskap och övriga äventyr varade.
Dwinger gick som 17-årig ut som: frivillig, hans far var officer,
och blev ganska snart svårt sårad och1 tillfångatagen av
ryssarna. Han transporterades tillsammans med sina olyckskamrater
från den ena platsen till den andra, tills de slutligen kommo till Moskva
och lades in på ett lasarett. Men trots att det var ett av de bättre blev
det skralt nog med vården, och endast tack vare mellankomsten av en
fången tysk läkare räddades ynglingens skottskadade ben. De ryska
läkarna hade vanvårdat såret grymt. Många sårade dogo på grund av
sådan van vård.
Det är gripande sidor där författaren skildrar sin fruktan för att
så ung mista benet. Kamraternas föreställningar att han därigenom i
alla fall skulle bli utväxlad och fri göra honom icke mera benägen.
Han är jtt dock så ung, han vill ännu rida, sporta, ströva i skogen,
och med ett ben — nej, hellre döden. Nå, han räddas. Men om han
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
