Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Nils Andersson: Krigsfångar och inbördeskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krigsfångar och inbördeskrig 291
rien. Men vid det ena tillfället hon försöker hjälpa de olyckliga blir det
bara värre efter hennes ingripande. En fånge har vågat göra henne
uppmärksam på att en uppsnyggning gjorts bära för hennes skull, före
hennes besök i lägret, och sedan hon försvunnit utkrävdes ett
fruktansvärt straff på fångarna för den anmärkning som man vågat
framställa. I det stora hela utövade dock, kan man förstå, hennes arbete
en välgörande inverkan på fångarnas tillvaro. Hon organiserade ju
också sändningar av gåvor till fångarna, och även om det mesta av vad
som sändes till dem stals bort på vägen, kom ju alltid något fram.
Vad som i det längsta höll fångarna i någon mån uppe var hoppet
om fred och hemfärd, men varje gång ryktena om krigets slut visade
sig vara falska, blev det en fruktansvärd besvikelse. Den ryska
revolutionen 1917 ingav givetvis fångarna stort hopp, men det blev ju först
med bolsjevikrevolutionen som separatfreden kom, och sedan fingo
fångarna ej heller så långvarig glädje av den röda regimen, enär de
vita strax blevo herrar i Sibirien, där Koltsjakäventyret sedan tog
sin tid innan bolsjevikerna slutligen blevo herrar. Under tiden sutto
fångarna lika fast som de gjort under år tillbaka.
Det är naturligt att en ung man, som intensivt längtade efter
friheten och fruktade för sin både fysiska och moraliska undergång i
fånglägret, försökte rymma. Ett försök misslyckades, men boken
slutar med en antydan om ett lyckligare nästa försök.
Hur det slutligen utföll får man läsa om i den andra boken, Mellan
vit och röd. Där skildras det fruktansvärda inbördeskriget i Sibirien
mellan vita och röda åren 1919—20. Denna uppgörelse kom nämligen
även att angå de fångna tyskarna och i särskilt hög grad Dwinger.
Han flydde nämligen från fånglägret i Transbajkalien för att söka
ta sig hem till Tyskland. Det äventyrliga företaget skg först ut att
lyckas, men under resan västerut, sedan flyktingen kommit över papper
efter en död sibirier, blev han fasttagen av de vita, kastad i fängelse
och dömd till döden, den döde mannen hade nämligen varit röd. I den
förtvivlade situationen måste Dwinger uppge vem han var, och det var
ytterst nära att han ändå blivit skjuten, ty en förrymd krigsfånges
liv värderades icke mycket under de upprörda förhållanden som rådde.
Han lyckades emellertid uppnå förbindelse med en vän, som gått i
tjänst hos Koltsjak, och denne väns förman, en kosackkapten
Veri-niki, som tidigare hade fäst sig vid den unge tyske fänriken i
fånglägret och försökt förmå honom att i likhet med vännen träda i de
vitas tjänst. Dessa räddade honom från döden, men priset blev att han
tog anställning hos de vita, något annat val fanns icke.
Dwinger kom alltså ut till fronten mot bolsjevikerna, som denna
tid voro hårt trängda av Judenits, Denikin, Miller m. fi. av Rysslands
forna bundsförvanter utrustade generaler samt Koltsjak, vilken i
Sibirien samlat en miljonarmé och upprättat en vit regering i Omsk.
Denna armé gick segrande fram mot de röda, gick över Ural och
började närma sig Volga, och det såg en tid ytterst hotande ut för bol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
