Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Nils Andersson: Krigsfångar och inbördeskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 Nils Andersson
monterar en kulspruta riktad mot väster och skickar så avdelningen
vidare, själv beredd att sälja sitt liv så dyrt som möjligt åt de snart
anstormande röda skarorna. Denne kosackkapten är skildrad med en
nästan sonlig kärlek. Han var sträng och brutal, fanatisk
kontrarevolutionär men i grund och botten en god människa. Han älskade sitt
folk, fast han stundom kunde piska karlarna. Dwinger höll han av
som en son. In i det sista kämpade denne oböjlige kosack för vad
han ansåg vara rätt. Innan han övermannades och dödades av de
röda soldaterna hade han — halvt ihjälfrusen och med ett brutet ben
— mejat ner högar av fiender med sin kulspruta.
Hans avdelning hann icke långt innan den övermannades av en
fruktansvärd snöstorm, som formligen begravde alla, och de som
överlevde denna stannade för att invänta döden eller bolsjevikerna, det
var omöjligt att fortsätta — de sista livsmedlen voro också
förbrukade. Då kommo äntligen de röda, och eftersom de icke hade någon
anledning att överfalla tyska krigsfångar, blevo dessa skonade och
frälsta. Det bar iväg till Irkutsk och de halvdöda människorna fingo
nödtorftig omvårdnad.
Men Dwinger som varit i de vitas tjänst? En av hans trogna
kamrater bland fångarna, cirkusartisten Hatschek, hade förutsett den
slutliga utgången och medfört ett bylte lämpligare kläder för
fänriken än Koltsjakuniformen. Han fick skyndsamt kasta denna och
ikläda sig de andra persedlarna innan de röda kommo, och så gällde
Dwinger som lika god krigsfånge som kamraterna.
Men i fånglägret, dit männen sedan blevo förda, kunde Dwinger
icke känna sig riktigt säker. Hur lätt kunde icke någon oavsiktligt
förråda honom. Då hade han utan förbarmande varit dödens. Vid
första lägliga tillfälle beger han sig följaktligen på rymmarstråt. Och
nu har han äntligen bättre tur. Tillsammans med sin utvalde vän
doktor Berger lyckas han komma ur lägret och upp på ett väster gående
tåg. De fara tillbaka efter den oändliga sträcka de under vintern
vandrat i motsatt riktning under så ohyggliga förhållanden, de bli icke
upptäckta, de nå Ural, de komma till Ufa. Där lyckas de få falska
pass, som tillåta dem fara genom europeiska Ryssland, och äntligen
efter sju års äventyr och lidanden få de trampa den tyska
fädernejorden.
De båda männen stiga av före gränsen och vandra andaktsfullt över
densamma i den stilla natten. De ligga i skogen denna första natt i
hemlandet, till vilket deras längtan stått så brännande under långa
Hdandesår. Dessa sista sidor i boken, som skildra hemkomsten efter
äventyrens slut, äro gripande genom den undertrycka rörelse som
genomströmmar dem. Man kan ana hur det skulle kännas för
författaren att efter de långa årens många gräsligheter och lidanden i
främmande land åter få trampa fäderneslandets jord. I sju år hade han
varit borta. Han var icke mer än 17 år när han blev krigsfånge, alltså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
