Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Nils Andersson: Krigsfångar och inbördeskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krigsfångar och inbördeskrig 293
blev järnvägsmaterielen alltmer förfallen och obrukbar. Men icke nog
med det. De tjeckiska legionerna och interventionisterna lade beslag på
järnvägslinjen. De gjorde sig till herrar i landet i den mån den
vita regimen sviktade och föll. Koltsjak själv fick till sist ställa sig
under de allierade makternas beskydd, men bolsjevikerna blevo
slutligen så starka, att de tilltvingade sig hans utlämnande. Dwinger
skildrar amiral Koltsjak som en fin, ja, adel man, vars olycka var
att han trodde för gott om de allierade samt icke förmådde avhålla
sina fanatiskt kontrarevolutionära underhuggare från
våldsåtgärder och terror, varigenom befolkningens sympatier vändes till
bolsjevikerna, vilka voro bättre psykologer och behandlade folket väl.
I den truppavdelning Dwinger följde under reträtten blevo en del
av hans gamla krigsfångekamrater upptagna — han hade påträffat
dem i en stad, dit de kommenderats till tvångsarbete. Under de
oerhörda lidandena utvecklas ett vackert kamratskap mellan dessa män
och även några av ryssarna.
Fångarna hysa ju inga särskilda sympatier för de vita, de skulle jtt
lika gärna stanna och hamna i röd fångenskap i stället för vit, men
det tillåtes icke. Allt längre mot öster måste även de följa, fastän all
deras längtan går mot väster, mot hemlandet. Försöker någon fly över
till de röda, blir han obönhörligen skjuten. Den tyske officeren
Seydlitz, som först av alla gått med på den vita sidan, kan till slut
icke uthärda att avståndet till Tyskland med varje dag förlänges, han
försöker smita över till de röda men infångas. Som en nåd får han
tillfälle att skjuta sig själv, och gripande är skildringen av hans
avsked till Dwinger, den trogne vännen, och livet.
Många, många liknande ohyggligt uppskakande och gripande
episoder förekomma. Författaren har lyckats få fram det sublima
hjältemodet, den mänskliga storheten hos många av sina kamrater. Deras
rent fysiska lidanden äro omänskliga, men deras själsliga tillstånd är
dock betydligt friskare än samma människors i fånglägren. De ha
hoppet kvar i det längsta. Det är underbart vad en människa synes
kunna uthärda blott en gnista av hopp finnes. Under den långa marschen
närde man undan för undan hoppet om andrum, rast och vila i den ena
staden efter den andra, men det blev ingen paus, ständigt framåt. En
del städer måste kringgås, enär bolsjevikerna redan besatt dem och
icke kunde betvingas av de uttröttade vita skarorna.
Irkutsk var målet för de kvarlevande spillrorna av Koltsjaks armé
och de övriga flyktande. Men icke ens där kunde de stanna, de måste
över Baj kalsjöns oändliga isfält, mot Myssovsk och Transbajkalien.
Men ute på isen blevo de sista resterna av armén förintade av
naturmakterna och bolsjevikerna i förening. I DHvingers avdelning gjorde
döden täta påhälsningar, den ene efter den andre stupade av trötthet
och sjukdom. Till sist halkar hästen under kosackkaptenen Veriniki,
denne bryter i fallet sitt ben. Urståndsatt att röra sig vidare inser han
att hans öde är beseglat. Han låter folket bygga en skans av slädar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
